1879, Swedish, transl. A. U. Bååth, from the original 'Brennu-Njáls saga'.

Nials Saga

1

Mörd giga. Höskuld og Rut.

En man het Mård med tillnamnet giga. Han var Sighvat rödes son. På gården Vall å Rangåvallarne bodde han och var en stor höfding, mäktig att främja hvarje mål och så lagfaren, att inga domar syntes lagligt dömde om ej han varit med om dem. Han ägde en dotter, som het Unn. Hon var en vän kvinna, höfvisk och förträfflig i alt, och man menade att bättre gifte gafs ej å Rängåvallarne.

Nu viker sagan väster ut till Bredfjärdsdalarne. En man nämdes Höskuld, Dalakolls son. Han bodde på Höskuldstad i Laxådalen. Rut het hans broder och bodde på Rutstad. Han och Höskuld hade samma moder. Hans fader var Härjulf. Rut var en vän man, stor och stark, vapenduglig och blidsint, den klokaste hvart han kom, sine vänners gode rådgifvare och i alla större mål den bäste att få ett råd af.

En gång hade Höskuld ett vängille. Rut, hans broder, var där med och satt honom närmast. Höskuld hade en dotter, som het Hallgärd. Hon lekte där på golfvet med andra jäntor. Hon var däjlig att se, hög till växt; håret var så fagert som silke och så rikt, att det räkte till bältet. Höskuld kallade på henne: »kom hit till mig», sade han. Hon gick strax hän till honom. Han tog henne under hakan och kyste henne. Sedan gick hon bort.

Höskuld vände sig till Rut: »hur finner du den mön? Synes hon dig ej fager?»

Rut teg. Höskuld talade till honom än en gång.

Han svarade: »väl fager är hon och månge skola få umgälla det. Men ej vet jag hvadan tjufögon kommit i vår ätt.»

Då harmades Höskuld och det var i någon tid helt kyligt mellan dem.

2

Ruts trolofning och utlandsfärd.

En gång redo bröderne Höskuld och Rut till Altinget. Där var mycket folk samladt.

Höskuld vände sig till Rut:

»Jag ville, broder, att du stälde det bättre för dig och sökte dig en husfru.»

»Länge har jag tänkt därpå», svarade Rut, »och jag har varit mycket tvehågsen, men nu vill jag göra dig till viljes. Hvart skola vi så vända oss?»

Höskuld genmälte:

»Månge höfdingar äro här nu på tinget och lätt är det att göra godt val. Dock har jag redan tänkt ut stället, där det bästa giftet för dig finnes. En kvinna heter Unn och är dotter af Mård giga, en mycket vis man. Han är här på tinget och dottren med. Och kan du se henne, om du vill.»

Dagen efter, då man drog till lagrättan, sågo de kvinnor i vacker bonad stå utanför Rangåmännens bod. Höskuld sade till Rut:

»Där är nu Unn, som jag talat med dig om. Hvad synes dig om henne?»

»Godt», svarade Rut, »men jag vet ej om vi två skola äga lycka samman.»

Därpå gingo de till lagrättan. Här lade Mård giga ut lag som hans vane var. Sedan gick han hem till boden.

Höskuld och Rut stodo upp och följde efter. De trädde in i boden, där Mård satt längst inne, och hälsade honom. Han stod upp emot dem, tog Höskuld i handen och böd honom plats vid sin sida. Rut satte sig närmast Höskuld. Man talade om hvarjehanda. Till sist föll Höskulds tal sålunda:

»Mitt ärende gäller min broders brudköp. Rut vill varda din måg och köpa din dotter. Jag skall ej spara på godset.»

»Jag vet», svarade Mård, »att du är en stor höfding, men din broder känner jag icke.»

»Han är mer än min like», sade Höskuld.

»Mycket gods kommer du att lämna från dig», sade Mård, »ty min dotter får alt arfvet efter mig.»

»Här kan jag fort bestämma mig», svarade Höskuld och nämde de jordagods, som skulle tillfalla Rut, samt tillade att han därtill ägde handelsskepp i sjön.

Rut yttrade till Mård:

»Akta på, bonde, att min broder af kärlek satt mig för högt. Men om du vill gå in på giftet, låt mig höra vilkoren.»

»Dem har jag redan tänkt ut», sade Mård, »hon skall ha sextio hundraden i silfver och de skola ökas med trettio hundraden i din gård. Men fån I arfvingar, skall bogemenskap vara emellan er till lika skifte.»

»Detta är jag med om», svarade Rut, »låtom oss få vitnen hit.»

De reste sig upp, togo hvarandra i hand och Mård fäste bort sin dotter Unn. Bröllopet skulle stå hos Mård en half månad efter midsommar.

På sin väg från tinget möttes bröderne af Tjostolf, Björn gullbäres son från Reykjardalen. Han bragte dem tidningen att ett skepp lupit in i Hvitå och till Island hade kommit Össur, Ruts farbroder. Höskuld och Rut redo till skeppet. Össur förde till Rut budskap om hans broder Eyvinds död.

»Han gjorde dig till sin arftagare på Gulatinget», sade Össur, »och kommer du icke själf till Norge, skola dine ovänner taga alt godset.»

På Höskulds inrådan red Rut söder ut till Mård giga och förtalde honom tidenden och bad honom råda. Mård sporde hur stort arfvet var. »Två hundra mark», svarade Rut, »ifall han finge det hela.» Mård sade:

»Det är mycket emot arfvet efter mig. Du skall visst fara, om du vill.»

De ändrade då sitt aftal om bröllopet. Unn skulle sitta som fästekvinna i tre år.

Rut red till Össurs skepp och brodren Höskuld förde dit alt det gods, Rut skulle ha med. Höskuld red så hem.

Snart fingo de vind, gåfvo sig till hafs och efter tre veckor landade de vid Härnön utanför Hördaland. Därifrån seglade de till Viken.

3

Rut och Gunnhild kungamoder.

Harald gråfäll rådde för Norge. Han var son af Erik blodyx, Harald hårfagres son. Gunnhild het hans moder och var dotter af Össur tote. De hade sitt säte öster på i Kungshälla. Dit spordes skeppets framkomst till Viken. Då Gunnhild hört härom, lät hon strax spörja efter hvilke isländare följde med skeppet. Det sades henne att en man bland dem het Rut, Össurs brorson.

»Då vet jag alt», sade hon, »han är kommen att hämta sitt arf, det en man vid namn Sote tagit om hand.»

Hon kallade på Ögmund, en sin härbärgessven:

»Jag vill sända dig norr ut till Viken att möta Össur och Rut. Säg att jag bjuder dem bägge till mig i vinter och de skola i mig hafva en vän. Vill Rut följa mina råd, skall jag taga mig af hans arfsak och hjälpa honom med hvad annat som gäller hans väl. Jag skall mana godt för honom hos konungen.»

Ögmund drog å stad och träffade Össur och Rut. Då de fått veta att han var Gunnhilds sven, togo de på bästa vis mot honom. Han sade dem i tysthet sitt ärende. Fränderne rådslogo sins emellan och Össur sade:

»Mig synes som vore vårt beslut lätt fattadt, frände, ty jag känner Gunnhild. I samma stund vi vägra att fara till henne, skall hon jaga oss ur landet och taga alt vårt gods med våld. Men göra vi henne till viljes, skall hon hedra oss så som hon lofvat.»

Ögmund for hem. Då han fann Gunnhild, sade han hur ärendet gått samt att isländarne voro att vänta.

»Det kunde jag veta», sade Gunnhild, »ty Rut är en klok och belefvad man. Håll nu utkik på dem och, när de kommit hit, mäl mig det.»

Rut och Össur seglade öster ut till Kungshälla. Här gingo fränder och vänner emot dem och välkomnade dem. De sporde om konungen var i staden och det svarades att han var där. De mötte Ögmund. Han bragte dem Gunnhilds hälsning och hennes ord att hon ej ville bjuda dem till sig, förr än de trädt fram for konungen, att ej, som hon sagt,

»folk skall få att säga, att jag hastar med att visa dem min gunst. Jag skall likväl lägga mig ut för dem, som mig bäst synes. Rut tale fritt inför konungen och bedje honom om rum i hirden.»

»Här lämnar jag dig», tillade Ögmund, »en drägt, som drottningen sänder dig. I den skall du stiga inför konungen.»

Ögmund vände till baka. Dagen efter sade Rut till Össur: »nu gå vi infor konungen.» »Därtill är jag redo», svarade Össur och de gingo med fränder och vänner, tolf till samman, in i hallen, där konungen satt i sitt dryckeslag. Främst gick Rut och han hälsade konungen.

Denne såg på mannen i den dråpliga drägten och sporde efter hans namn. Han sade det.

»Är du isländare?» sporde konungen. Han jakade.

»Hvad drog dig hit att söka oss?»

»Håg att se eder höghet, herre, och därtill äger jag ett stort arfsmål här i landet och nödgas jag alt att lita till eder hjälp för att få min rätt.»

»Jag har lofvat att hålla alle vid lag och rätt här i landet. Hvad annat ärende för dig till oss?»

»Herre, jag ville bedja eder gifva mig rum i hirden och göra mig till eder man.»

Här teg konungen.

»Mig synes det», inföll Gunnhild, »som vore hirden väl besatt, om månge sådane vore i den.»

»Är han en klok man?» frågade konungen.

»Både klok och ärelysten.»

»Det ser mig ut», sade konungen, »som ville min moder se dig äga den äreplats, du trår till. Men för vår konungsliga värdighets och landets seds skull komme du till oss först efter half månads frist. Då skall du varda min hirdman. Till dess gifve min moder dig uppehåll.»

Gunnhild sade till Ögmund:

»Följ dem hem till min hall och red dem ett godt gille!»

Ögmund gick ut och de andre följde. Han ledsagade dem in i en stenhall, klädd med den fagraste väggbonad. Därinne stod Gunnhilds högsäte. Ögmund sade:

»Nu skall alt sannas, som jag sagt dig om Gunnhild. Här är hennes högsäte. I det skall du sätta dig och du skall hålla din plats, om ock hon själf träder in i hallen.»

Han böd dem god välfägnad och endast en kort stund hade de suttit, då Gunnhild steg in. Rut ville springa upp för att hälsa henne,

»Sitt kvar», sade hon, »denna plats skall du äga, så länge du är min gäst.»

Hon satte sig bredvid honom och de drucko. Om kvällen sade hon:

»I loftsalen skola vi två sofva i natt.»

»I hafven att råda», sade han.

De gingo till hvila. Hon läste strax salen och de sofvo där den natten. Om morgonen satte de sig åter ned att dricka. Så gick det med samvaron, tills halfva månaden var förbi. Då vände sig Gunnhild till sine män:

»Det skall kosta er intet mindre än lifvet, om I nämnen för någon hvad jag och gästen haft samman.»

Rut gaf henne ett hundra alnar groft vadmal och tolf kappor, sådana de gingo i handeln. Gunnhild tog tacksam mot gåfvan. Rut kyste henne, tackade henne och gick. Hon sade honom ett kärligt farväl.

Dagen efter gick Rut med trettio man inför konungen och hälsade honom. Konungen sade:

»Du kommer, kan jag tänka, för att få uppfyldt löftet, jag gaf dig.»

Konungen gjorde Rut till sin hirdman.

»Hvilken plats visen I mig till?» sporde Rut.

»För det skall min moder råda», svarade konungen. Hon gaf honom en af de yppersta platserna. Han stannade hos konungen vintren öfver, väl aktad.

4

Rut rustar sig till härfärd.

Om våren sporde Rut att Sote farit söder ut till Danmark med arfvet. Rut gick inför Gunnhild och mälte henne Sotes färd. Hon sade:

»Jag skall lämna dig två bemannade långskepp och en vår raskaste man, gästahöfdingen Ulf otvagen, skall följa dig. Dock skall du söka konungen, förr än du far.»

Då Rut kom inför konungen, förtalde han honom om Sotes färd och sade att han aktade förfölja mannen. Konungen yttrade:

»Hur stor styrka har min moder lämnat dig?»

»Två långskepp, och Ulf otvagen skall föra folket.»

»Godt gifvet», sade konungen, »nu skall jag lämna dig två andra långskepp och du skall alt få tarf för hela styrkan.»

Han följde Rut till skeppet. »Lycka med färden», sade konungen. Rut styrde söder ut.

5

Ruts härfärd.

En man het Atle, son af Arnvid Jarl från Östergötland. Han var en stor viking. Med sina åtta skepp låg han ute i Mälaren. Hans fader hade förhållit konung Håkon Adelstensfostre skatterna af Jämtland och därifrån flyktade far och son till Göta land. Atle styrde med sin flotta ur Mälaren genom Stocksund och så söder ut till Danmark. Nu låg han i Öresund. Han var af både svea- och danakonung lyst fredlös för de rån och dråp, han öfvat i bägge rikena.

Rut höll söder ut till Öresund. När han kom i sundet, såg han där framför sig många skepp. Ulf sade:

»Hvad ha vi nu att göra, isländing?»

»Hålla framåt», svarade Rut, »ty intet duger ofrestadt. Mitt och Össurs skepp skall fara främst. Ditt må du sedan lägga där du vill.»

»Sällan har jag haft andre som sköld för mig», sade Ulf och lade fram sitt skepp jämsides med Ruts. Och så styrde de fram i sundet. De, som lågo där, sågo skepp nalkas och sade det till Atle.

»Väl», svarade han, »då kunna vi slå oss till en god fångst. Rycken tälten undan och reden eder raskt till kamp på alla skeppen. Mellerst skall mitt skepp möta.»

Ruts skepp kommo fram mot dem. Så fort de voro inom hörhåll, stod Atle upp och sade:

»Ovarsamt faren I. Sågen I icke att härskepp lågo i sundet? Hvad namn bär eder höfding?»

»Rut heter jag.»

»Hvems man är du?»

»Jag är konung Harald gråfälls hirdman.»

»Länge ha jag och min far ej varit käre för edre norgeskonungar.»

»Det är eder olycka.»

»Ha vi två nu träffat samman -- ej blir det du, som drager härifrån med tidenden om mötet», ropade Atle och grep ett spjut och slungade det mot Ruts skepp. Den man, som stod för det, fick bane. Striden togs upp och sent gick det med angreppet på Ruts skepp. Ulf gick tappert fram och sköt och stack ömsom. Atles stambo het Åsolf. Han sprang upp i Ruts skepp och drap fyra man, innan Rut varsnade honom. Rut sprang mot honom och då de stötte samman, dref Åsolf spjutet genom hans sköld, men Rut högg till honom och det blef ett banehugg. Detta såg Ulf otvagen.

»Väl hugger du godt i dag, isländing», sade han, »men du har också mycket att löna Gunnhiid för.»

Rut svarade:

»Visst talar nu döden ur din mun.»

Atle såg Ulf blottad och sköt spjutet genom honom. Kampen blef het. Atle sprang upp på Ruts skepp och rödde sig väg. Össur vände sig mot honom, rände till med spjutet men föll själf baklänges, ty en annan stack till honom. Rut for nu mot Atle. Atle högg i hans sköld och klöf den i tu. Han fick då ett stenkast på handen och svärdet föll. Rut grep det och högg af Atles ben. Därpå gaf han honom banehugget

De gjorde stort byte och togo med sig de två bästa skeppen och höllo sig där i sundet en kort tid.

Sote och Rut hade seglat förbi hvarandra och den förre styrde till baks mot Norge. Han lade till vid Limgårdsida och steg där i land. Han mötte där Ögmund, Gunnhilds sven. Ögmund kände honom strax och sporde:

»Hur länge ärnar du stanna här?»

»Tre dagar», svarade han.

»Hvart styr du sedan?» frågade svennen.

»Väster ut till England», sade Sote, »och aldrig tänker jag vända till Norge igen, så länge Gunnhild härskar i landet.»

Ögmund drog bort till Gunnhild, som var på gästabud där i närheten med sin son Gudröd.

Ögmund förtalde Gunnhild hvad Sote hade i sinnet. Hon böd strax Gudröd fara och taga lifvet af honom.

Gudröd gaf sig genast af, kom oförvarandes öfver Sote, lät leda honom upp i land, hängde honom och förde alt hans gods till modren.

Hon lät bringa det öster ut till Kungshälla, dit hon själf for.

Rut återvände om hösten med mycket gods, drog strax till konungen och mottogs väl. Han tillböd honom och Gunnhild att taga af bytet hvad de ville. Konungen tog tredjedelen. Gunnhild sade Rut att hon tagit arfvet från Sote och låtit dräpa honom. Rut tackade henne och gaf henne hälften.

6

Rut seglar till Island.

Rut stannade, mycket hedrad, hos konungen vintren öfver. När det vårades, blef Rut tyst. Gunnhild märkte det och då de voro i enrum, sade hon:

»Är du hugsjuk, Rut?» Han svarade:

»Lycklig känner den sig icke, heter det, som lefver i främmadt Iand.»

»Vill du till Island?» sporde hon.

»Det vill jag», genmälte han. Hon frågade:

»Äger du någon kvinna därute?»

»Ingalunda», svarade han.

»Det håller jag dock för sant», sade hon.

Mera talade de icke, Rut trädde fram för konungen och hälsade honom.

»Hvad vill du nu, Rut?» sporde konungen.

»Jag ville, herre, bedja eder gifva mig orlof att draga till Island», svarade Rut.

»Skall där din heder varda större än här?» frågade konungen vidare.

»Nej», svarade Rut, »men en hvar må fullfölja hvad förelagdt är.» Gunnhild sade:

»Här stå starka makter mot. Gif honom godt orlof att fara dit hågen drager honom.»

Det var missväxtår i landet. Konungen gaf honom likväl hvad mjöl han ville ha. Rut och Össur gjorde sig segelfärdige och då de hade alt redo, gick Rut inför konungen och Gunnhild. Hon förde honom i enrum.

»Här är en gullring, som jag vill gifva dig», sade hon och spände ringen om hans arm.

»Mången god gåfva har du skänkt mig», sade Rut. Hon lade armarne kring hans hals och kyste honom och sade:

»Har jag den makt öfver dig, som jag tror mig äga, lägger jag det på dig att ingen fröjd skall lämnas dig i samlifvet med den kvinna, du ämnar äkta på Island. Detta skall dock ej hämma din gamman med andra kvinnor. Och ingen af oss har nu stält det godt för den andre; du förtrodde mig icke hvad jag sporde dig om.» Rut log och gick.

Han steg inför konungen och tackade för den godhet, han så kungligt visat honom. Konungen önskade honom lycka på färden, rosade hans mandom och sade att han väl visste skicka sig bland ädelborne män.

Rut drog till skeppet och gaf sig till hafs. De fingo vind och landade i Borgfjärden.

Rut sände en man öster ut till Mård giga med bud att han skulle reda till sin dotters bröllop. Han stannade hemma på Rutstad, tills sex veckor voro qvar af sommaren. Då rustade han sig med Höskuld att rida till bröllops, Össur var med dem. De redo med sextio mans följe öster ut till Mård gigas gård på Rangåvallarne. Månge gäster voro redan komne. Männen togo plats på långbänkarne och kvinnorna intogo tvärbänken; bruden satt tungsint. Man drack och gillet gick godt fram. Mård giga redde ut sin dotters hemgift och hon red väster ut med husbonden. Han lät henne råda för alt inom hus och alla voro till freds med henne. Men det låg köld deras samlif. Det fortfor intill våren.

Då det vårades, hade Rut en färd att göra till Västfjärdarne, där han ärnade kräfva in penningar för sina varor. Förr än han gaf sig hemifrån, sporde Unn honom:

»Ämnar du komma till baka, innan man rider till tings?»

»Hvarför spörjer du om det?» frågade han.

»Jag vill rida», sade hon, »till tinget och träffa min fader.»

»Som du vill», svarade han, »jag skall rida med dig.»

»Det är godt, också det», sade hon.

Då Rut kommit hem från färden, gjorde han sig strax redo att rida till tinget. Han lät alle sine naboar följa och Höskuld red äfven med. Rut vände sig till sin hustru:

»Är lusten dig lika stor att fara till tings, så gör dig färdig och rid med.»

Hon gjorde sig strax färdig och de drogo till tinget.

Unn gick bort till sin faders bod. Han välkomnade henne och då han såg henne något tungsint, sade han:

»Med gladare uppsyn har jag sett dig, dotter -- hvad trycker dig?»

Hon började gråta och gaf ej svar. Mård sade:

»Hvi red du hit till Altinget, då du ej vill svara mig eller säga mig din hemlighet? Har du det ej godt där väster på?»

»Alt hvad jag äger», svarade hon, »ville jag gifva, hade jag aldrig kommit dit.»

»Detta skall jag snart bli klok på», sade Mård.

Han sände bud efter Rut och Höskuld. De kommo strax. Han stod upp emot dem, hälsade dem och böd dem sitta. De talade vänligt en god stund samman. Då vände sig Mård till Rut:

»Hvarför finner min dotter det så svårt där väster på?»

»Har hon några klagomål mot mig, låt henne säga fram dem», svarade Rut.

Men där buros inga klagomål fram. Rut lät fråga sine naboar och husfolket hur han tedde sig mot henne. De vitnade godt om honom och sade att hon fick råda för alt hvad hon ville. Då sade Mård:

»Hem skall du fara och vara nöjd med ditt gifte, ty alla vitnesbörd tala mer för honom än för dig.»

Rut red hem från tinget med sin husfru. Om sommaren lefde de godt samman. Men då vintren kom, vardt det åter som förr och värre blef det, ju mer det led in på våren. Rut skulle å nyo göra en färd till Västfjärdarne för att där styra om sitt gods och han gaf till känna att han ej komme att rida till Altinget. Hans husfru gaf kort svar därpå och han for.

7

Unn inser sig skild från Rut.

Det led fram till tingstid. Unn gaf sig i tal med Össurs son Sigmund. Hon sporde om han ville rida till tings med henne. Han ville ej fara, svarade han, om det vore hans frände Rut emot.

»Dig vänder jag mig till», sade hon, »ty jag äger mer makt öfver dig än öfver någon annan.»

»Jag skall följa», svarade han, »på ett vilkor: du skall rida hem med mig till baka och ej ha för dig några funder mot mig eller Rut.»

Hon lofvade det och de redo till tinget. Hennes fader var där. Han tog kärligt mot dottren och bad henne stanna i hans bod, medan tinget varade.

»Hvad säger du mig om din husbonde Rut?»

Hon kvad en visa:

»Om den tappre har jag
Endast godt att säga.
Själf han råder föga
För hvad ondt oss trycker.
Men hans vif har vållats
Ve af trolska makter.
Nödgas hon att mäla
Mycket eller tiga.»

Mård stod tyst.

»Du bär på något, dotter, som du vill att ingen mer än jag skall veta och visst tror du att ingen så kan hjälpa dig som jag.»

De gingo afsides där ingen kunde höra dem.

»Yppa mig nu», sade Mård, »alt hvad som kommit emellan er och skygga ej för något.»

»Så får det väl ske», sade hon och förtrodde sin fader alt hvad hon bar på. Mård yttrade:

»Väl att du sade mig det. Jag skall ge dig ett råd, som hjälper dig, om du nyttjar det rätt och följer det noga. Först skall du rida hem från tinget. Din husbonde är hemkommen och tager godt mot dig. Du skall vara blid och eftergifven och han skall tycka att det skett en god ändring och du får ej låta se på dig den minsta trumpenhet. Då våren kommer, skall du lägga dig sjuk. Rut vill ej göra sig några gissningar om din sjukdom och du skall ej få höra något för den. Tvärtom skall han bjuda alla att omhulda dig. Han far sedan åter till Västfjärdarne och Sigmund följer honom. Han ärnar flytta alt sitt gods därifrån och kommer så att stanna där en god del af sommaren. Då tingstiden är inne och alle männen, som tänkt sig till tinget, ridit från Dalarne, skall du stå upp ur sängen och bjuda någre män rida med dig bort. Då du är fullt resfärdig, skall du gå med dine följesmän in till eder säng. Vid dess framsida skall du taga dig vitnen och förklara dig skild från din husbonde med laga skilsmässa, så som du bäst mäktar främja den med Altings sed och lands lag. Du tager vitnen på det samma utanför karldörren. Rid sedan bort, rid norr ut öfver Laxådalsheden och därifrån söder ut till Holtavardoheden -- ty man skall leta efter dig mot Rutfjärden till -- och fortsätt din ridt, tills du kommer hit till mig på tinget. Sedan skall jag sörja för målet och du skall aldrig mera komma i den mannens händer».

Hon red hem från tinget. Rut var hemkommen och tog kärligt mot henne. Hon svarade blidt och var mild och eftergifven. Det gick godt med deras samlif den vintren. När våren var inne, gjorde hon sig sjuk och gick till sängs. Rut for till Västfjärdarne, sedan han först budit sitt folk att väl vårda husfrun. Hon förfor med alt som det föreskrifvits henne och red därpå till tinget. Häradsmännen sökte efter henne men funno henne icke.

Mård tog glad mot sin dotter och frågade henne hur hon gått till väga med råden.

»I intet har jag vikit från dem», sade hon.

Han gick till lagbärget och lyste där sin dotter lagligt skild från Rut. Detta var folk en stor nyhet.

Unn for hem med sin fader och kom aldrig mera där väster ut.

8

Mård giga och Rut.

Rut kom hem och blef helt förvånad, då husfrun var borta, men höll sig lugn. Han stannade hemma vintren öfver och rådgjorde ej med någon om detta sitt mål. Nästa sommar red han till Altinget. Höskuld red med honom och deras följe var stort. Han frågade på tinget efter Mård giga och det sades honom att han var där och alle trodde att de strax skulle taga fatt på målet. Men det skedde ej. En dag drog man till lagbärget. Där stod Mård upp och tog vitnen på att han lyste sin dotters kraf på det gods, som vore hennes i Ruts bo. Han kräfde nittio hundraden och kräfde dem utbetalda vid tre marks vite. Han lyste saken hän till den fjärdingsrätt, dit den ägde att komma efter lag, lyste laga lysning, så att en hvar kunde höra det på lagbärget. Då han lyktat talet, svarade Rut:

»Du för detta mål för din dotter mera af snikenhet och trätlystnad än af god vilje och ädel håg. Jag skall ock sätta något upp emot ditt kraf, ty ännu har du icke i dina händer det gods, som står hos mig. Må alle de, som äro här på lagbärget, vara hörande vitnen till att jag äskar dig, Mård giga, till envig. Du skall våga hela hemgiften och däremot sätter jag lika mycket gods. Den af oss som segrar skall äga alt samman. Men vill du icke slås med mig, skall all din rätt till godset falla.»

Mård stod tyst. Han rådförde sig med sine vänner om holmgången. Jorund gode sade:

»Icke tarfvar du i denna sak söka råd af oss, ty du vet att du skall mista både lifvet och godset, om du slås med Rut. Här har du med en man att göra: Rut är en väldig och pröfvad kämpe.»

Då förkunnade Mård att han ej ville slås med Rut och det vardt rop och larm på lagbärget. Mård led häraf mycken smälek.

Sedan red man hem från tinget. Bröderne bägge, Höskuld och Rut, redo väster ut till Reykjardalen och gästade gården Lund. Där bodde Tjostolf, Björn gullbäres son. Det hade regnat starkt om dagen och männen hade blifvit våte, hvadan långeldar voro tände. Tjostolf bonde satt mellan Rut och Höskuld. Två svenner lekte på golfvet -- de föddes upp där i Tjostolfs hus -- och en flicka jollrade med dem. De pratade hit och dit, ty de hade ej bättre förstånd. Den ene af dem sade:

»Nu skall jag vara Mård och lysa dig skild från husfrun och så skall jag skylla på att du platt ej dugt till man åt henne.»

Den andre svarade:

»Och så skall jag vara Rut: nämner jag dig förlustig all rätt till kraf af godset, om du ej vågar slås med mig.»

Detta repade de upp några gånger. Det väkte stort skratt bland husfolket. Då harmades Höskuld och slog med en käpp den sven, som kallade sig Mård. Slaget tog i ansigtet och gaf en skråma. Höskuld sade till honom:

»Ut med dig och drag ej spe öfver oss.»

Rut vände sig till honom: »kom hit till mig.» Han gjorde så. Rut drog en gullring af fingret, gaf honom den och sade:

»Gå nu och förnärma ingen hädanefter.»

Svennen gick.

»Hädanefter skall jag alltid hålla fram ditt ädelmod», sade han.

Många loford fick Rut för detta. Sedan foro de väster ut hem. Och härmed lyktar trätan mellan Rut och Mård.

9

Torvald får Hallgärd.

Nu är att säga att Hallgärd, Höskulds dotter, växte upp och var hon bland kvinnor fridast och hög till växt. Därför kallades hon ock Långbrok. Hon var hårfager och håret så stort, att hon kunde hölja sig med det. Hon var frikostig men hårdsint. Tjostolf het hennes fostrare. Han stammade från Söderöarne, var en stark och vapenduglig man och hade dräpt mången man utan att ge böter för någon. Det var sagdt att han visst ej bättrade Hallgärds sinne.

En man bar namnet Torvald, son af Osvifer. Han bodde på Medelfjällsstrand på gården Fjäll, var förmögen man och ägde de öar ute i Bredfjärden, som kallas Björnöarne. Från dem fick han sin torrfisk och sitt mjöl. Torvald var en höfvisk man, mycket stark och något hastig till sinnes. En gång rådgjorde far och son om hvar Torvald skulle söka sig ett gifte och det kom så fram att han tykte sig ej på många ställen kunna göra värdigt val. Då sade Osvifer:

»Vill du begära Hallgärd, Höskulds dotter?»

»Henne vill jag söka få», utbrast han.

»I passen ej mycket för hvarandra», sade Osvifer, »hon är högdragen, du är hårdsint och väjer intet.»

»Dit vill jag dock vända mig och tjänar det till intet att söka hålla mig till baka.»

»Själf sätter du också mest på spel», sade Osvifer.

Därpå gåfvo de sig på friarfärd, kommo till Höskuldstad och togos godt emot. De nämde strax sitt ärende för Höskuld och förde fram sin begäran. Höskuld svarade:

»Eder ställning är mig väl känd, dock vill jag ej dölja undan något för eder -- min dotter är hård i sinnet. Men om hennes utseende och höfviskhet kunnen I själfve döma.»

»Säg du blott ja till giftet», svarade Torvald, »jag skall ej låta hennes skaplynne hindra brudköpet.»

Sedan öfverlade de om vilkoren och Höskuld sporde ej sin dotter om hennes mening -- ty han ville gifta bort henne -- och i alt kommo de öfver ens. Till sist räkte Höskuld fram handen, Torvald tog den, fäste Hallgärd och red så hem.

10

Hallgärds bröllop.

Höskuld sade Hallgärd köpet. Hon utbrast:

»Nu vet jag då hvad jag länge anat, att du ej har mig så kär som du jämt sagt, enär du ej fann det mödan värdt att låta mig vara med i detta mål. För öfrigt synes mig detta ej vara så högt gifte, som I lofvat mig.»

Och på alt märktes att hon tykte sig bli illa gift. Höskuld sade:

»Ej aktar jag så mycket ditt högmod, att jag låter det rubba mitt köp, och skall jag råda och ej du, då vi två ha skild mening.»

»Stor är eder stolthet, fränder, och underligt är det ej, om jag fått något däraf», genmälte hon och gick.

Hon sökte upp sin fostrare och, tung i sinnet, sade hon honom hvad man tillredt. Tjostolf sade:

»Lugna dig, du skall gifvas bort än en gång och skall man nog då spörja efter ditt tycke; jag skall göra hvad du vill, med hvem jag än får att skaffa, blott det ej blir med din fader eller Rut.»

Mera talade de ej, Höskuld rustade till gille och red att bjuda gäster. Han kom till Rutstad och kallade ut Rut till samtal. Rut kom och de gingo afsides. Höskuld sade honom hela aftalet och böd honom till bröllops.

»Kärt vore mig, frände, om du ej misstykt att jag underlåtit sända bud till dig, innan brudköpet afslöts.»

»Hälst säge jag att jag finge vara ifrån alt samman», sade Rut, »ty ingen lycka ligger i det köpet för någon af dem, honom eller henne. Dock skall jag fara till bröllopet, om du däri ser en heder.»

»Det gör jag visst», sade Höskuld och red hem.

Osvifer och Torvald bödo ock män tili gillet och bödos ej färre än hundra.

En man het Svan. Han bodde i Björnfjärden på den gård som heter Svanhol, norr ut från Stengrimsfjärden. Svan var en trollkarl. Han var Hallgärds morbror, bråkig och svår att handskas med. Honom böd Hallgärd till sitt bröllop och sände Tjostolf efter honom. Tjostolf for och han och Svan vordo strax vänner.

Man kom så till gästabudet och Hallgärd satt på tvärbänken. Bruden var vid bästa lynne och Tjostolf gick jämt bort och talade med henne, men dess emellan språkade han med Svan och deras samtal väkte uppseende. Gillet gick väl fram. Höskuld redde godt ut Hallgärds hemgift. Sedan sade han till Rut:

»Skall jag lägga fram några gåfvor?»

»Du skall nog få tillfälle», svarade Rut, »att öda ditt gods för Hallgärds skull och låt det stanna vid detta.»

11

Torvald dräpes.

Torvald red hem från gästabudet och med honom hans husfru och Tjostolf. Denne höll sin häst tätt in till Hallgärds och de talade hela vägen samman. Osvifer närmade sig sonen och sade:

»Är du till freds med giftet? Hur gick edert samtal?»

»Väl», svarade han, »helt blid har hon tett sig och kan du se tecken därpå, då hon ler vid hvart ord.»

»Ej låter för mig hennes skratt så godt som för dig», sade Osvifer, »men vi bli alt kloke på det längre fram.»

De fortsatte sin ridt hem. Om kvällen satt Hallgärd bredvid sin husbonde och gaf Tjostolf plats vid sin andra sida. Tjostolf och Torvald gåfvo sig föga i lag med hvarandra, de bytte få ord och gick det så vintren öfver. Hallgärd var mån att skaffa i huset och frikostig; därtill ville hon ha alt hvad grannarne ägde och hon ödde det också alt. Då det vårades, vardt brist i boet; det brast både mjöl och torrfisk. Hallgärd kom till Torvald och sade:

»Ej duger det längre att sitta och vänta att alt flyger dig i handen, ty nu tarfvas mjöl och fisk till boet.»

»Jag har ej lämnat mindre till boet nu än annars», svarade Torvald, »och alltid ha förråden räkt till fram på sommaren.»

»Jag sköter ej om», sade Hallgärd, »att du och din far svält er för vinning.»

Då vardt Torvald vred, slog henne i ansigtet, så att det blödde, och gick. Han tog sine huskarlar med sig och de stötte ut en skuta, hvari åtta karlar sprungo. De rodde ut till Björnöarne. Där tog han sin torrfisk och sitt mjöl.

Om Hallgärd har man att förtälja att hon satt ute och var sorgsen. Tjostolf kom till och såg att hon var sårad i ansigtet och sporde:

»Hvi är du så illa medfaren?»

»Det har Torvald, husbonden min, vållat», sade hon, »och skulle du ej ha varit så långt borta, om du eljes bryr dig om hur det går mig.»

»Jag visste det ju ej», sade han, »men lika fullt skall jag hämnas det slaget.»

Därpå gick han sin väg ned till stranden, stötte ut en sexårad båt och hade i handen en yxa, han ägde, med lindadt skaft. Han steg i båten och rodde ut till Björnöarne. Då han nådde dit, hade alle männen där rott ut på fiske. Kvar voro Torvald och hans följeslagar. Själf var denne i färd med att lasta och hans män buro varorna ut till honom. Tjostolf kom i det samma, sprang upp på skutan, tog i med och sade till Torvald:

»Hvarken rår du med det här eller förstår du dig på det.»

»Tror du dig göra det bättre?» sporde Torvald.

»Blott sådant kunna vi två sysla med, som jag gör bäst», sade Tjostolf; »den kvinna du äger är illa gift och borde er samvaro vara kort.»

Torvald grep ett handsvärd, som låg där, och rände det mot Tjostolf. Denne höll sin yxa på axeln, slog den emot och träffade Torvald i armen, så att den bräktes ofvan handen och svärdet föll. Då lyfte Tjostolf sin yxa än en gång, högg den i Torvalds hufvud och fick han strax sin bane.

12

Tjostolf. Osvifer får sonbot.

Torvalds män kommo ned med sina bördor. Tjostolf fann rapt på råd. Han högg med bägge händer i skutans bord, så att det brast sönder längs två roddarrum, och sprang i sin båt. Nu forsade sjön in i skutan och hon sjönk med hela lasten. Där sjönk ock Torvalds lik och hans följeslagar kunde ej se hur han tilltygats; de visste dock att han var död. Tjostolf skyndade in i fjärden och de andre bådo honom »illa fara och aldrig trifvas». Han svarade intet utan rodde, tills han kom till land, drog upp båten och gick hem med lyft yxa. Den var mycket blodig. Hallgärd stod ute. Hon sade:

»Blodig är din yxa, hvad har du gjort?»

»Slikt har jag gjort», svarade han, »att du kommer att giftas bort en gång till.»

»Då säger du mig Torvalds död», sade hon.

»Så är det», svarade han, »och se nu ut råd för mig.»

»Det skall jag», sade hon, »jag vill sända dig norr ut till Svanshol i Björnfjärden och skall Svan taga mot dig med bägge händer. Han är så karl för sig, att där når dig ingen.»

Han sadlade sin häst, steg upp och red norr ut till Svanshol i Björnfjärden. Svan tog mot honom med öppna armar och sporde honom om nytt. Tjostolf berättade honom Torvalds dråp med alt hvad sig tilldragit. Svan sade:

»Det kallar jag män, som ej skrämmas till baka för en hvar småsak, och det vill jag lofva dig att, om de tänka söka dig här, skall det varda dem till mycken smälek.»

Nu är att säga om Hallgärd att hon böd Ljot svarte, sin frände, följa sig och bad honom sadla hästarne: »nu vill jag rida hem till min far», sade hon. Han gjorde alt redo till färden. Hon gick till sina kistor, öppnade dem och lät kalla till sig alt sitt husfolk och gaf en hvar någon gåfva. Och alla sörjde de hennes affärd. Hon red till Höskuldstad. Hennes fader tog väl mot henne, ty ännu hade han ej sport tidenden. Han frågade henne:

»Hvi for ej Torvald med dig?»

»Han är död», svarade hon.

»Det månde vara Tjostolfs verk», sade han.

Hon jakade.

»Minst slår det fel, som Rut säger mig», återtog Höskuld, »med detta brudköp skulle det bära till mycken olycka, menade han. Dock tjänar det till intet att anklaga sig för gjord gärning.»

Torvalds följeslagar bidade, tills fiskarbåtarne vändt åter till ön. De förtalde Torvalds dråp och bådo att bli satte i land. Dem lånades båt strax. De rodde först till Reykjarnäs och sade Osvifer tidenden. Han sade:

»Onda råd föra till ondt fram och nu ser jag klart hur alt gått. Hallgärd har sändt Tjostolf till Björnfjärden, men själf har hon ridit till sin fader. Nu skola vi samla folk och söka gripa Tjostolf där norr på.»

De foro å stad att få folk till följe och månge gåfvo sig på väg med dem. De redo till Stengrimsfjärden och till Ljotådalen, därifrån till Selådalen och så till Bassastad och dädan förbi fjällhalsen till Björnfjärden.

Nu tog Svan till orda och gäspade stort:

»Närma sig nu Osvifers fölgjor!»

Tjostolf sprang upp och tog sin yxa. Svan sade:

»Kom ut med mig. Litet tarfvas här.» De gingo ut bägge. Svan tog ett getskinn och viftade därmed öfver sitt hufvud och mälte:

»Varde tjocka och varde under och trollsyn allom dem som efter dig söka.»

Osvifer och hans följeslagar redo upp på fjällhalsen. Då drog sig en stark tjocka om dem. Osvifer sade:

»Detta månde Svan vålla och väl vore, om ej mera ondt följde.»

Kort efter svartnade det så för deras ögon, att de sågo intet. De föllo af hästarne, förlorade dem, famlade kring, någre i en sumpmark, andre i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar. Sina vapen tappade de. Då sade Osvifer:

»Funne jag mine hästar och vapen, skulle jag vända åter.»

Just då de orden fallit, skönjde de något för sig och funno både hästar och vapen. Månge höllo ifrigt på att man ännu skulle söka att rida fram. Så gjorde man och samma under kom öfver dem. Gick det så tre gånger. Osvifer sade:

»Fast färden ej är vorden god, skola vi dock vända om. Vi skola nu söka en annan utväg. Hälst har jag håg att fara hän till Höskuld, Hallgärds fader, och äska af honom sonbot. Ty där heder fins, kan heder fås.»

De redo till Höskuldstad. Dit var kommen Rut. Osvifer sände in ett bud efter bröderne. De gingo ut båda och hälsade honom. Då de gått afsides, sporde Höskuld hvar Osvifer komme från. Han hade letat efter Tjostolf men ej funnit honom. Höskuld menade att han dvaldes där norr ut på Svanshol --

»och är det ej alle, som där få honom fatt.»

»Hit är jag kommen», sade Osvifer, »för att äska sonbot.»

Höskuld svarade:

»Icke drap jag din son och icke rådde jag honom bane. Dock kan du ej klandras för det du på något ställe letar efter sonboten.»

Rut mälte:

»Nära sitter näsa ögon och nödigt är att nedslå ondt tal med att gifva honom böter för sonen och på så vis ställa det bättre för din egen dotter. Blott detta mäktar som fortast tysta ryktet och bäst är att litet talas härom.»

Höskuld sade:

»Vill du döma i målet?»

»Det vill jag», svarade Rut, »och jag skall ej skona dig i domen, ty skall sant sägas, har dotter din rådt honom bane.»

Höskuld vardt blodröd och satt tyst en stund. Han stod upp och sade till Osvifer:

»Vill du med handslag lägga ned målet?»

Osvifer reste sig och sade:

»Vi stå ej lika i målet, när din broder skall döma. Dock har du, Rut, lagt så goda ord till, att jag äger full lit till dig.»

Han tog Höskuld i hand och förlikningen lydde på att Rut skulle döma och säga fram sin dom, förr än Osvifer for hem. Då Rut var färdig med den, sade han:

»För Torvalds dråp fastställer jag två hundraden i silfver» -- detta fann man den tiden vara riklig mansbot -- »och skall du, min bror, gälda dem strax och reda ut dem väl.»

Rut mälte till Osvifer:

»Jag vill gifva dig en god kappa, som jag haft med mig hem från min utlandsfärd.»

Han tackade for kappan och var väl till freds med målets utgång. Därpå for han hem. Kort efter kommo Rut och Höskuld till Fjäll och skiftade det gemensamma boet -- de samdes med Osvifer i alt -- och foro hem med godset. Är nu Osvifer ur sagan. Hallgärd bad Höskuld att Tjostolf finge fara hem till henne. Han tillät det. Länge talades mycket om Torvalds dråp. Hallgärds gods växte och hon vardt mycket rik.

13

Glum friar till Hallgärd.

Tre bröder nämnas nu i sagan. En het Toraren, den andre Rage, Glum den tredje. De voro Olef Hjaltes söner, högt uppsatte män och mycket rike. Toraren bar tillnamnet Ragebroder. Han var lagsagoman efter Rafn Häingsson, var en mäkta klok man och bodde på gården Varmalök och ägde bo samman med Glum. Glum hade varit länge på köpfärder, var stor och stark och frid att se. Rage, deras broder, var en väldig kämpe. Bröderne ägde söder ut Ängö och Lögarnäs. Under ett samtal sporde Toraren Glum om han aktade sig utom lands det året ock. Han svarade:

»Hällre har jag tänkt sluta upp med köpfärderna.»

»Hvad har du då i sinnet?» frågade Toraren. »Tänker du må hända på gifte?»

»Så är det», svarade Glum, »om jag blott kunde göra godt val.»

Då talde Toraren upp alla kvinnor, som voro ogifta i Borgfjärden, och sporde om han ville äga någon af dem -- »och jag skall göra färden med dig», tillade han. Glum svarade.

»Jag vill ej hafva någon af dessa.»

»Nämn mig då henne, du har hug för», sporde Toraren.

»Om du vill veta det», svarade han, »så heter hon Hallgärd och är Höskulds dotter väster på i Dalarne.»

»Nu lydes ej gammalt råd», sade Toraren, »då du ej tager som varning annans vånda. Man har hon ägt, men honom rådde hon bane.»

»Sannolikt är det», svarade Glum, »att slik olycka ej händer henne mer än en gång och det vet jag visst, att hon ej skall råda mig bane. Och om du vill unna mig en heder, så rid med mig att äska den qvinnan.»

Toraren sade: »här gagnar det ej att strida emot: fram skall dock komma hvad ödet vill.»

Ofta, då bröderne talades vid, kom Glum åter fram med sin önskan. Men Toraren gjorde länge undanflykter. Slutet vardt dock att de samlade män till följe och, tjugo till samman, redo de väster ut till Dalarne och kommo till Höskuldstad. Höskuld tog höfviskt mot dem. De voro där öfver natten. Tidigt om morgonen sände Höskuld en man efter Rut och han kom strax. Höskuld stod utanför, då Rut red in på tunet, och fick denne då höra hvilke män där kommit.

»Hvad månde de vilja?» frågade Rut.

»Intet ärende ha de ännu burit fram för mig», sade Höskuld.

»Till dig ha de dock säkert ärende», sade Rut, »de skola fria till Hallgärd -- och hvad vill du så svarar?»

»Ja, hvad synes dig?» sporde Höskuld.

»Du skall svara väl och ändå lägga fram kvinnans både fel och dygder», svarade Rut.

Då bröderne växlat de orden, kommo gästerne ut. Höskuld och Rut gingo emot dem och Rut hälsade dem vänligt. Därpå gingo de afsides alla fyra. Och Toraren började:

»Hit är jag kommen, Höskuld, med Glum, min broder, i ärende att begära för honom din dotter Hallgärd. Du skall veta att han är gäf man.»

»Väl vet jag», svarade Höskuld, »att I bröder ären framstående män. Men ej dess mindre vill jag säga dig att jag förr en gång rådde för hennes gifte och det vardt oss till mycken olycka.»

»Ej skola vi låta detta hindra brudköpet», svarade Toraren, »ty hvad i ett fall göres gäller ej i andra och kan detta gifte gå väl, fast det andra gick illa, och där ägde Tjostolf största skulden.»

Då sade Rut: »om I ej viljen låta det, som förut händt med Hallgärd, stå som hinder för giftet, så ville jag gärna ge eder ett råd. Tjostolf följe henne ej söder ut, men kommer han dit, stanne han där ej öfver tre dagar, om ej Glum ger honom lof därtill; varder han där längre, falle han ogill för Glum. Fritt stånde det Glum att låta honom stanna längre, men därtill råder jag icke. Nu skall det ej gå som förr, att intet meddelas Hallgärd: hon skall få veta alt i vårt aftal, hon skall se Glum och råda sjelf om hon vill äga honom eller ej. Skall hon då ej kunna skylla på andra, om giftet varder till olycka. Alt hvad här göres skall göras uppriktigt.»

»Nu som alltid», sade Toraren, »varder det till störst gagn, att dina råd lydas.»

Därpå sände man efter Hallgärd och hon kom med två kvinnor i följe. Öfver sig bar hon en blå mantel och hade därunder en röd skarlakanskjortel och ett silfverbälte kring lifvet och håret välde ned å båda sidor om bröstet och hon hade vecklat det in under bältet. Hon satte sig ned mellan Rut och sin fader. Hon hälsade dem alle med goda ord, talade väl och frimodigt och sporde om nyheter. Så tystnade hon. Glum sade:

»Jag och min broder Toraren hafva med din fader talat om brudköp och vi vordo ense om att jag finge dig, vore det din vilje som deras. Må du nu ock fritt säga, då du ju nämnes manhaftig kvinna, om detta är efter ditt sinne eller ej. Har du ingen hug för giftet, då vilja vi ej mer tala därom.»

»Vet jag», svarade Hallgärd, »att I bröder ären framstående män och jag vet ock att jag nu varder vida bättre gift än förre gången. Men jag vill också veta hvad I hafven aftalat eller hur långt I skridit fram med målet. Så synes mig dock om dig, som skulle jag kunna hålla mycket af dig, i fall våra lynnen stämma samman.»

Själf sade Glum henne hela aftalet, vek i intet därifrån och sporde så Höskuld och Rut om han återgifvit det rätt. Höskuld sade han så gjort. Då yttrade Hallgärd:

»Så väl hafven I, fader och Rut, skickat er mot mig i detta mål, att jag häri vill handla efter edert tycke, och skall detta aftal stå som I utstakat det.»

»Bäst synes mig», sade Rut, »att jag och Höskuld nu kalla vitnen och att Hallgärd fäster sig själf, om annars lagmannen finner det rätt.

»Rätt är det», sade Toraren.

Sedan värderades Hallgärds hemgift. Glum hade att däremot lägga lika mycket och faststäldes mellan dem bogemenskap till lika skifte. Glum fäste Hallgärd och bröderne redo sedan söder ut hem. Höskuld ägde att hålla gillet. Alt var nu lugnt, tills man bröt upp till bröllop.

14

Glums bröllop.

Bröderne rustade sig till gillet med stort följe och utvaldt folk hade de. De redo väster ut till Dalarne och kommo till Höskuldstad. Månge gäster voro redan komne. Höskuld och Rut togo säte på ena långbänken, på den andra satt brudgummen. Hallgärd satt på tvärbänken med höfvisk hållning. Tjostolf gick omkring med yxa på axeln och dolsk i uppsynen, men ingen låtsade sig akta på honom. Då gillet ändats, for Hallgärd söder ut. När de voro komna till Varmalök, sporde Toraren henne om hon ville taga hushållet om hand »Det vill jag ej», sade hon. Hallgärd styrde sitt sinne hela vintren och tykte man ej illa om henne. Om våren talade bröderne samman om sina boärenden och Toraren sade:

»Jag vill lämna er boet på Varmalök, ty så är det lägligast för er, men själf vill jag fara söder ut till Lögarnäs och bo där. Ängö skola vi äga samman.»

Detta var efter Glums önskan. Toraren flyttade söder ut och de andra bodde kvar. Hallgärd fäste sig hjon. Hon var frikostig och mån att skaffa i huset. Om sommaren födde hon ett möbarn. Glum sporde henne hvad det skulle heta.

»Namn skall hon hafva efter min farmoder och heta Torgärd, ty hon ledde på fädernesida sitt ättartal ifrån Sigurd Fafnesbane.»

Mön vattenöstes och fick namnet. Hon växte upp och vardt lik sin moder i utseende. Glum och Hallgärd kommo väl öfver ens och på så vis gick det en god tid.

15

Tjostolf kommer till Glum.

Tjostolf hade slagit Höskulds huskarl, hvadan Höskuld dref honom bort. Han tog sin häst och sina vapen och sade:

»Nu skall jag fara min väg och aldrig komma hit mer.»

»Därmed fägnar du nog alla», svarade Höskuld.

Tjostolf red söder ut till Varmalök. Han togs väl mot af Hallgärd och af Glum på intet vis illa. Han sade Hallgärd att hennes far kört bort honom och bad henne om skydd. Hon gaf till svar att hon ej tordes lofva honom uppehåll där, förr än hon träffat Glum.

»Är det godt emellan er?» sporde han.

»Mycket hålla vi af hvarandra», sade hon.

Sedan gick hon att tala med Glum, lade armarne om hans hals och sade:

»Skall du villfara en bön, jag har till dig?»

»Det skall jag visst», sade han, »om det är dig till heder; men hvad gäller den?»

»Tjostolf är drifven dädan där väster på», svarade hon, »och nu ville jag att du gåfve honom lof att vara här, men jag vill ej hålla på detta, om du ej är stämd därför.»

»Som du skickar dig så väl», sade Glum, »skall jag göra dig till viljes. Men säg honom att bort skall han komma, om han tager sig något ondt före.»

Hon gick till Tjostolf och sade honom svaret. Han genmälte:

»Äfven nu har du visat dig så god som jag väntat.»

Så stannade han och styrde sitt sinne en tid, men snart gjorde han allting där odrägligt. Han kunde ej hålla inne med otidigheter mot en hvar utom mot Hallgärd. Men aldrig lade hon sig ut för honom, då han haft delo med någon. Toraren förebrådde Glum att han lät Tjostolf stanna och menade att det skulle ändas illa och gå som med förra giftet. Glum svarade vänligt men följde eget hufvud.

16

Trätan.

En höst hände sig att man hade möda med att få hem från fjällen och Glum saknade månge gällgumsar. Han sade till Tjostolf:

»Gå till fjälls med mine huskarlar och sen tiil om I kunnen finna några af fåren.»

»Det ligger just ej för mig att leta efter får», svarade Tjostolf, »och är det mer än nog till min ursäkt att jag ingen lust har att löpa dine trälar i hälarne. Far själf och jag skall då gå med.»

Häraf vardt skarpt ordskifte. Vädret var godt och Hallgärd satt ute. Glum gick hän till henne.

»Nu ha Tjostolf och jag drabbat i hop och skola vi ej länge bo under samma tak», sade han och nämde henne de ord som kastats.

Hallgärd urskuldade Tjostolf och hårda ord kommo så att växlas. Glum slog till henne med handen och utbrast; »ej längre träter jag med dig», och gick sedan bort. Hon höll honom kär och kunde ej stilla sig och grät öfverljudt. Tjostolf kom till och sade:

»Illa är du medfaren och slikt borde ej ske ofta.»

»Ej skall du hämnas detta», svarade hon, »och hvad än oss emellan förefaller, skall du ej ha därmed att skaffa.» Han gick sin väg och grinade i det samma.

17

Glum dräpes.

Glum böd någre män följa sig, och Tjostolf gjorde sig ock färdig att fara med. De drogo upp med södra Reykjardalen genom Bögagil och upp till Tvärfjäll. Där delade sig flocken. Somlige foro att leta i Skorradalen, andre sändes söder ut till Sulor och alle funno de får i mängd. Så kommo Glum och Tjostolf att vandra ensamme. De gingo söder ut från Tvärfjäll och funno der några skygga får, som de drefvo hän mot fjället. Fåren nådde dit upp före dem. De började att ordkastas och Tjostolf lät Glum höra att han ej dög till stort annat än ligga i famnen på Hallgärd. Glum gaf till svar:

»Fri från ondt följe är man, blott man ej har det med hemifrån. Skall jag taga skällsord af dig, en träl som du är, fast om fot.»

»Du skall ha att säga», sade Tjostolf, »att jag ingen träl är, ty jag går ej ett fjät undan för dig.»

Då vardt Glum vred och högg med sitt kortsvärd efter Tjostolf, men han satte yxan emot, så att hugget tog i bladet och bet däri en skåra nedåt af två fingrars bredd. Tjostolf högg till honom med yxan och den kom i axeln och klöf skulderblad och nyckelben och inåt blödde såret. Glum grep med ena handen så fast i Tjostolf, att denne föll. Men han mäktade ej hålla, ty döden for på honom. Tjostolf höljde hans lik med sten och tog af honom en gullring. Han styrde så sin gång till Varmalök. Hallgärd satt utanför och såg att yxan var blodig. Hon sade:

"Hvad nyheter för du med dig? Hvi är din yxa blodig?" "Jag vet ej", svarade han, "hur det skall synas dig: jag säger dig Glums fall." "Så har du väl vållat det?" sade hon. "Så är det", svarade han. Hon slog upp ett skratt och sade: "Ej är du en kruka i leken." "Hvad utväg ser du nu för mig?" sade han. "Far hän till min farbroder Rut", sade hon; "han sörje för dig." "Jag vet ej", sade Tjostolf, "om detta är ett huldt råd. Dock skall jag följa dina råd i detta mål."

Därpå tog han sin häst, red bort och ändade först sin färd nattetid vid Rutstad. Han band sin häst bakom husen, gick sedan fram till dörren och slog ett väldigt slag. Så gick han norr om husen. Rut hade vaknat. Han rykte skorna på fötterna, for i tröjan och grep ett svärd. Sin mantel vecklade han om vänstra handen och upp om armen. Man vaknade vid det han gick ut. Han skred norr om husen och såg där en hög man och han kände igen Tjostolf. Rut sporde om nytt.

"Jag säger dig Glums dråp", sade han. "Hvem har vållat det?" sporde Rut. "Jag drap honom", svarade Tjostolf. "Hvi red du hit?" frågade Rut "Hallgärd sände mig till dig", sade han. "Då har hon ej skuld i detta", sade Rut och svängde svärdet. Tjostolf såg det, ville ej vara senare och högg med hast efter Rut. Rut vek raskt undan för yxan, slog med vänstra handen till flatan så flinkt, att yxan hven Tjostolf ur handen. Med högra handen högg Rut honom i benet ofvan knät, sprang in på honom och gaf honom en stöt. Tjostolf föll baklänges och benet dinglade löst. Då högg Rut honom dödshugg i hufvudet. Huskarlarne kommo ut och sågo hvad som skett. Rut lät föra Tjostolf bort och hölja hans lik. Sedan for han till Höskuld och sade honom Glums fall och äfven Tjostolfs. Stor skada tyktes honom skedd med Glums fall, men han tackade honom för att Tjostolf var dräpt.

Nu är att säga att Toraren Ragebroder sporde sin broder Glums död. Han red med elfva man väster ut till Dalarne och kom till Höskuldstad. Höskuld tog emot honom med bägge händer och han stannade där natten öfver. Höskuld sände strax en man till Rut med hälsning att komma. Rut gaf sig genast å stad. Andra dagen talade man åtskilligt om Glums död. Toraren sade:

»Vill du ge mig något i böter för min broder? Ty med honom har jag mist mycket.»

Höskuld svarade: »jag fälde icke din broder och ej rådde dotter min honom bane och så snart Rut fick veta dråpet, drap han Tjostolf.»

Då teg Toraren och tykte att målet tog en vansklig vändning. Rut sade:

»God må vi göra hans färd -- han har mist mycket -- och godt skall då talet gå härom. Gåfvor må vi gifva honom och vare han sedan vår vän för all tid.»

Det skedde så; bröderne gåfvo honom skänker Toraren red sedan åter söder ut. Om våren bytte han bostad med Hallgärd. Hon for söder ut till Lögarnäs och han till Varmalök. Och är nu Toraren ur sagan.

18

Mård gigas död.

Nu är att förtälja att Mård giga vardt sjuk och dog. Och tykte man det vara stor forlust. Men hans dotter tog gods och gård efter honom. Hon var nu ogift kvinna för andra gången. Hon var mycket slösande och litet aktsam om sin förmögenhet. Därför öddes lösöret för henne, så att hon ej ägde kvar annat än jord och boskap.

19

Gunnar på Lidarände.

En man het Gunnar. Han var Unns frände. Ranveg het hans moder och var dotter af Sigfus, Sighvat rödes son. Gunnars fader het Håmund och var son af Gunnar Bögsson. Gunnar Håmundsson bodde på Lidarände i Fljotslid. Han var stor till växt och stark och den vapenflinkaste hvart han kom. Han högg lika godt med bägge händerna, då det lyste honom, och han svängde svärdet så rapt, att tre svärd ögnades i luften. Han var den ypperste bågskytt och råkade alt hvad han riktade pil mot. Han sprang i full rustning högre än sin egen höjd och lika långt baklänges som framåt. Han sam som sälen och den lek fans icke, hvari någon vågade täfla med honom. Det är sagdt att ingen var hans like. Han var vän att se och ljuslätt -- näsan rak, böjd upp framtill -- blåögd och blixtögd och röd i kinderna. Håret, stort och gult, föll väl. Han var bland alle mest höfvisk, härdig hvar det gälde, rådhuld och välvillig, lugn och gifmild, vänfast och noggrann i val af vänner. Gunnar var en rik man. Hans broder het Kolskägg. Han var en stor och stark man, ädel och båld och modig. Hans andre broder het Hjort. Han var ännu barn.

20

Nial och Bärgtora.

En man het Nial. Han var son af Torger gollne, Ofegs son. Nials moder het Åsgärd. Hon var dotter till Åskel härse den stumme. Hon hade, då hon kommit hit ut till Island, tagit land öster om Markarfljot mellan Aldosten och Säljalandsmule. Hennes söner voro Holtatore, fader till Torlef kråk, som Skogsslägten stammar från, samt Torgrim store och Torger skårspjut. Nial bodde på Bärgtorshvål i Landöarna. Ett annat bo ägde han i Torolfsfjäll. Nial var en mycket rik man och vän att se. Men det var så, att skägg ej växte honom i anletet. Han var så lagfaren, att ingen var hans jämlike, klok och framsynt, godrådande och hjälpsam -- och där var hjälp i hvart råd han gaf -- hofsint och ädel, långsynt och långmint. Vansklig sak redde han ut för hvar och en som kom till honom. Bärgtora het hans husfru. Hon var Skarphedens dotter, en kärnkvinna, pålitlig men hårdsint. Hon och Nial ägde sex barn, tre söner och tre döttrar, och alla komma de före i denna saga.

21

Unn och Gunnar.

Nu har man att förtälja att Unn ödt alt lösöret. Hon for till Lidarände och Gunnar tog väl mot sin fränka. Hon var där om natten. Dagen efter sutto de ute och talade samman. Då föll hennes tal på hur nödstadd hon var för penningar.

»Illa är det», sade Gunnar.

»Hvad utväg vill du visa mig?» sporde Unn.

»Du kan få hvad du behöfver», svarade han, »af de penningar, jag äger utestående på ränta.»

»Jag vill ej öda ditt gods», sade hon.

»Hur vill du då hjälpas?» frågade Gunnar.

»Jag vill», sade hon, »att du kräfver ut mitt gods hos Rut.»

»Det tror jag knapt lyckas», genmälte Gunnar, »då din fader ej fick det ifrån honom och han var en väldig lagkarl. Men jag är föga kunnig i lagen.»

»Rut dref målet mera med våld än lag», sade hon, »och min fader var gammal. Därför syntes det folk rådligast att han ej frestade fäjd med Rut. Och nu äger jag ej den frände, som vill inlåta sig i detta mål, om du ej djärfves det».

»Väl vågar jag», sade Gunnar, »att kräfva ut detta gods. Men jag vet ej på hvad vis jag skall inleda målet.»

»Far bort till Nial på Bärgtorshvål,» inföll hon; »han skall nog förstå att lämna dig de råd, här äro nödiga. Därjämte är han dig en god vän.»

»Nog väntar jag», svarade Gunnar, »att han gifver mig som alle andre goda råd.»

Samtalet slöts med att Gunnar åtog sig målet. Han gaf henne de penningar, hon behöfde till sitt bo. Unn for hem och Gunnar red att råka Nial.

Denne tog väl mot honom och de gingo strax till tals med hvarandra.

»Jag är kommen att söka goda råd hos dig», sade Gunnar.

»Månge mine vänner äro goda råd värde», svarade Nial, »men jag tror att jag skall göra mitt bästa, då det gäller dig.» Gunnar mälte:

»Jag vill göra dig kunnigt att jag åtagit mig att för Unn kräfva ut godset af Rut.»

»Detta är ett vanskligt mål», svarade Nial, »och vågsamt att utföra. Jag skall dock leta fram till dig råd, dem jag tror mig kunna vänta något af. De skola duga, om du i intet viker från dem. Men följer du dem icke, är ditt lif i fara.»

»I intet skall jag vika från dem», sade Gunnar.

Nial teg en stund och sade så:

»Jag har tänkt ut ett sätt att få målet fram. Det skall duga.»

Nials råd.

Du skall rida hemifrån med två man. Ytterst skall du bära en regnkappa och under den en simpel brunröd kortrock. Innerst skall du ha dina egna goda kläder och i handen en småyxa. En hvar af er skall föra två hästar, en fet och en mager. Strax på morgonen skolen I rida. Då I kommit väster ut öfver Hvitå, skall du låta din hatt sloka långt ned. Man kommer då att spörja hvem den reslige mannen är. Dine följesmän skola svara att det är store Köp-Heden från Öfjärd, som drager omkring med smide. Han är en vrångsint pratmakare, som tror sig ensam veta alt. Han tager ofta sina köp till baka och flyger på folk, så snart något ej går som han vill. Du skall rida väster ut till Borgfjärden och hvar du kommer skall du bjuda ut ditt smide och låta köpen ständigt gå till baka. Då skall talet gå att värre krångelmakare än Heden ej finnes och att ryktet ingalunda ljugit på honom. Du rider så till Nordådalen och därifrån till Rutfjärden och till Laxådalen, tills du kommer till Höskuldstad. Där är du öfver natten och sätter dig långt nere och lutar med hufvudet. Höskuld skall förbjuda en hvar att ge sig i tal med Köp-Heden och säga att han är en ilsken karl. Morgonen efter har du att fara din väg bort till gården närmast Rutstad. Där bjuder du ut ditt smide, tager fram det sämsta och döljer undan dess bräckor. Bonden tittar noga etter och finner felen. Du rycker det från honom och okvädar honom. Han skall yttra att det vore underligt, om du mot honom skickade dig väl, då du mot alle andre ter dig illa. Du rusar på honom, änskönt du är ovan vid slikt. Men håll igen din styrka, att du ej varder känd och misstanke väckes. Till Rut blir bud skickadt att det nog blir bäst att skilja er åt. Han sänder efter dig och du skall också komma. Man visar dig plats pä lägre långbänken midt emot hans högsäte. Du hälsar Rut och han svarar dig vänligt och spörjer om du är från Nordlandet. Du skall säga att du är från Öfjärden. Han frågar då om det finnes månge berömde män där. »Lumpne karlar ha vi där till öfverlopps», svarar du. Rut frågar: »känner du till männen i Reykjardalen?» och du svarar: »öfver hela Island är jag hemmastadd.» »Finnas dugande kämpar i Reykjardalen?» spörjer han vidare. »Bara tjufvar och bofvar», genmäler du. Då skall Rut skratta och finna det nöjsamt. Sedan talen I om männen i Östfjärdingen och du skall alltid ha något att lasta en hvar med. Så faller edert tal på Rangåvallarne.

Du säger att där är allra minst utsigt att finna en storman, alt sedan Mård giga dog. Du skall kväda några visor, ty du är god skald, och det gifver Rut gamman. Han spörjer dig hvi du tror att ingen kan fylla Mårds plats. Du svarar att han var så klok man och så lagfaren och mäktig att främja alla mål, att han alltid stod som en otadlad höfding. Han frågar dig om du hört något om hur det gick med honom och Mård.

»Jag vet», skall du säga, »att han tog husfrun från dig och du fick foga dig däri.»

»Finner du ej», spörjer han, »att Mård kom till korta, då han ej kunde komma åt Unns gods, fastän han redt till målet.»

»Därpå kan jag nog ge svar», säger du; »du äskade honom till envig. Men han var en gammal man och hans vänner rådde honom till att ej slås med dig och därmed hade målet fallit.»

»Det förklarade jag också», svarar Rut, »och enfaldigt folk trodde det vara lag. Men intet hade dock hindrat honom från att taga upp målet på nästa ting, om han ägt mod tillräckligt.»

»Jag vet det», säger du.

Rut frågar: »är du hemmastadd i lagen?»

»Man menade så», svarar du, »i min hemort där norr på. Men du får alt ändå säga mig hur målet skulle tagas upp igen.»

»Hvilket mål spörjer du efter?» frågar Rut,

»Efter det som ej ett grand rör mig», genmäler du; »jag vill veta hur förnyadt kraf på Unns gods rätteligen skulle göras.»

Rut svarar: »man skall stämma mig så, att jag hör därpå eller också blott i min lagliga bostad.»

»Stäm då», säger du, »jag skall stämma efter.»

Då stämmer Rut och du skall grant lägga märke till ordalagen. Rut menar att du sedan må försöka dig. Du stämmer och gör det så förvändt, att blott hvart annat ord är rätt. Rut ler och anar intet och säger att mycket just ej var så riktigt. Du skall skylla på att dine följesmän förbryllat dig. Du ber Rut säga fram stämningen än en gång och låta dig säga den efter. Han lofvar dig det och stämmer. Strax stämmer du efter och låter hvart ord falla rätt och spörjer sedan Rut om det denne gången var riktigt stämdt. Han skall förklara att den stämningen ej kan visas till baka. Då säger du så högt, att dine följesmän höra det:

»Jag stämmer dig i det mål, som Unn Mårdsdotter gifvit mig i handom.»

Så fort folket gått till sömns, skolen I stå tyst upp, gå ut och bära edre sadlar bort till beteshagen, lägga dem på de fete hästarne och lämna de andre kvar. I skolen rida ur hagen upp till fjälls och stanna där tre dagar, ty så länge skall man leta efter eder. Därpå riden I söder ut hem, sitten till häst om natten och liggen dolde om dagen. Vi andre skole rida denna sommar till tings och hjälpa dig med målet.»

Gunnar tackade Nial och red hem.

23

Köp-Hedens färd.

Två dagar därefter red Gunnar hemifrån med två män. De redo, tills de kommo till Blåskogsheden. Där möttes de af någre ridande, som sporde hvem den höge mannen var, som man såg så litet af. Hans följesmän svarade att det var store Köp-Heden. De mälte:

»Då slik man mötts, kan ej värre väntas.»

Heden stälde sig strax, som ville han fara på dem, men de drogo dock hvar sin väg.

Gunnar for i alt fram som Nial föreskrifvit. Han var på Höskuldstad om natten, for därifrån nedåt dalen och kom till gården närmast Rutstad. Där böd han ut sitt smide och sålde tre järnvaror. Bonden såg att smidet var bräkt och sade att svek var i köpet. Heden for strax på honom. Man skyndade till Rut och han sände efter Heden. Denne for genast till honom och fick god välkomnad.

Rut böd honom plats midt emot sig. Och deras samspråk gick som Nial menat. Men när talet föll på Rangåvallarne och Rut sporde om männen där, kvad Heden en visa, hvari han prisade Mård giga. Rut sade:

»Du är skald, Heden. Har du hört hur det gick med mig och Mård?»

Heden kvad ännu en visa:

»Väl jag tror mig känna,
Kämpe, hvad du spör om.
Rike Mård så listigt
Rånat husfrun från dig.
Gode vänner höllo
Gubbens arm från striden,
Fast den gamles klinga
Klufvit hjälmar fordom.»

Då sade Rut honom hur han skulle taga målet och sade fram stämningen och Heden sade den efter och stämde afvigt. Då smålog Rut och misstänkte intet. Heden bad honom stämma en gång till. Han gjorde det. Heden gjorde stämningen efter och framsade den rätt och tog sine följesmän till vitnen på att han stämt Rut i det mål, som Unn Mardsdotter gifvit honom i handom.

Om kvällen gick han till sängs som de andre. Men då Rut somnat, togo de sina kläder och vapen och buro dem ut till hästarne, redo öfver ån och fram på sidan af Hjordhult, så långt dalen räkte. De stannade där i fjällen emellan den och Hökadalen på ett ställe, där ingen kunde finna dem, om man ej tillfälligtvis red på dem.

Samma natt vaknade Höskuld på Höskuldstad och väkte upp alt husfolket.

»Jag vill säga eder en dröm, jag hade», sade han, »Jag tykte mig se en björn gå ut här ifrån husen, så stor, att jag fast trodde dess make ej finnas, och den följdes af två ungar, som ville den väl. Den styrde sin gång till Rutstad och gick in i husen. Då vaknade jag. Jag vill spörja er om I sågen något märkligt på den reslige mannen.» En af männen svarade honom:

»Jag såg att under rockärmen stack det fram en gullbård och rödt kläde; på högra handen bar han en gullring.»

»Den björnen», utbrast Höskuld, »var ingen annan mans fölgja än Gunnars å Lidarände. Nu ser jag klart alt och vi skola nu rida till Rutstad.»

De gingo ut alle. De foro till Rutstad och slogo på dörren. En man gick ut och lykte upp. De trädde strax in. Rut låg i sitt sängrum och sporde hvilke de komne voro. Höskuld nämde sig och sporde hvad gäster han hyste. Rut svarade: »här är Köp-Heden.» Höskuld sade:

»En helt annan störkarl har gästat dig, ty jag gissar att Gunnar från Lidarände varit här.»

»Då har jag alt blifvit öfverlistad», utbrast Rut.

»Hvad har händt?» sporde Höskuld och Rut svarade:

»Jag sade honom hur han skulle förfara med krafvet på Unns gods och jag stämde mig själf, och han stämde efter. På detta vis har han fått målet inledt och det lagligt ändå.»

»Här har Gunnar varit den slugaste», sade Höskuld. »Men han har icke ensam lagt detta råd. Nial har alt gifvit honom det, ty ingen är i klokskap hans make.»

De letade efter Heden, men han var försvunnen. De drogo samman folk och sökte i tre dagar och tre nätter utan att finna honom.

Gunnar for till Nial och sade honom att rådet dugt.

24

Unns mål afgöres.

Gunnar red till Altinget. Rut och Höskuld redo äfven dit med stort följe. Gunnar förde fram Unns mål på tinget och stämde sine naboar att möta vid rätten. Rut hade ärnat anfalla honom med sin flock, men de djärfdes icke. Gunnar gick till Bredfjärdingarnes rätt.

Han förde fram sitt käromål på öfligt sätt. Han böd Rut försvara sig. Rut nämde vitnen på att han förklarade hela tillredningen af målet ogiltig, i det de tre vitnesmål, hvilka bort inför rätten höras, uteblifvit för Gunnar, Det ena gälde lysningen vid husbondens säng, det andra lysningen vid karldörren och det tredje Mårds lysning på lagbärget. Just då hade Nial kommit till rätten. Han sade sig kunna hjälpa fram saken for käranden, i fall man här ville kämpa med lag och rätt.

»Nej, jag skall», sade Gunnar, »gifva Rut samma val som han gaf Mård, min frände. Stå bröderne Höskuld och Rut så nära, att de kunna höra mina ord?»

»Vi höra», svarade Rut, »hvad vill du?» Gunnar sade:

»Män, som här stå, vare hörande vitnen till att jag äskar dig, Rut, till holmgång. Och skall du slås med mig på den holme, som ligger i Öxarå. Vill du ej slås, red då ut alt godset i dag.»

Gunnar gick från rätten med alt sitt folk. Höskuld och Rut gingo ock till sina bodar. Och man hvarken kärade eller svarade mer i målet.

Då Rut kom hem till boden, sade han:

»Aldrig har det förr händt mig, att någon manat mig ut till holmgång och jag vägrat.»

»Du aktar då att ge dig i enviget», sade Höskuld. »Men det sker ej, om jag får råda. Hällre skola vi till sammans gälda godset.»

Bröderne sporde de andre bönderne hvad de ville skjuta till. De svarade alle att de ville lämna hvad Rut önskade.

»Då gå vi till Gunnars bod och lägga fram godset», sade Höskuld.

De gingo dit och kallade ut Gunnar, Han steg ut i boddörren med män kring sig.

»Nu kan du taga mot godset», sade Höskuld.

»Lägg fram det. Jag är färdig att taga emot det», svarade Gunnar.

De redde väl ut det hela. Höskuld yttrade:

»Njut det som du vunnit det.»

»Ja, lycka skall godset bringa», sade Gunnar.

»Illa varder du en gång lönad», inföll Rut.

»Därmed får det gå som det vill», svarade Gunnar.

Bröderne gingo hem till sin bod. Höskuld grämde sig. Han vände sig till Rut:

»Skal aldrig denna orättvisa varda hämnad på Gunnar?»

»Jo visst», genmälte Rut, »hämden väntar honom, men oss varder den hvarken till tröst eller ära. Troligt är dock att han i vår ätt kommer att söka efter vänskap.»

Gunnar visade fram godset för Nial. Han sade:

»God har utgången blifvit.»

»Det är du som ledt målet dit», svarade Gunnar.

Man red hem från tinget och Gunnar fick den största heder af målet. Han bragte Unn alt silfret och ville ej själf hafva det minsta däraf men sade sig ha rätt att efter detta ställa större kraf på henne och hennes fränder än på någon annan. »Så är det», sade hon.

25

Valgård. Nials söner

En man het Valgård. Han bodde på gården Hof vid Rangå. Valgård grås broder var Ulf örgode, som Sturlungar och Oddemän stamma från. De räknade Harald hildetand och Ivar vidfamne bland sihe förfäder. Från Ulf är kommen i fjärde led Sämund vise. Bröderne Ulf och Valgård foro att fria till Unn och hon gifte sig med Valgård utan att rådspörja en enda af sine fränder. Det misshagade Gunnar och Nial och månge andre, ty Valgård var en lömsk och ovänsäll man. De fingo en son, som het Mård, och är han mycket med i denna saga. Då han kommit till mans ålder, visade han sig fiende till sine sade sig kunna hjälpa fram saken för käranden, i fall man här ville kämpa med lag och rätt.

»Nej, jag skall», sade Gunnar, »gifva Rut samma val som han gaf Mård, min frände. Stå bröderne Höskuld och Rut så nära, att de kunna höra mina ord?»

»Vi höra», svarade Rut, »hvad vill du?» Gunnar sade:

Gunnar gick från rätten med alt sitt folk. Höskuld och Rut gingo ock till sina bodar. Och man hvarken kärade eller svarade mer i målet.

Då Rut kom hem till boden, sade han:

»Aldrig har det förr händt mig, att någon manat mig ut till holmgång och jag vägrat.»

»Du aktar då att ge dig i enviget», sade Höskuld. »Men det sker ej, om jag får råda. Hällre skola vi till sammans gälda godset.»

Bröderne sporde de andre bönderne hvad de ville skjuta till. De svarade alle att de ville lämna hvad Rut önskade.

»Då gå vi till Gunnars bod och lägga fram godset», sade Höskuld.

De gingo dit och kallade ut Gunnar, Han steg ut i boddörren med män kring sig.

»Nu kan du taga mot godset», sade Höskuld.

»Lägg fram det. Jag är färdig att taga emot det», svarade Gunnar.

De redde väl ut det hela. Höskuld yttrade:

»Njut det som du vunnit det.»

»Ja, lycka skall godset bringa», sade Gunnar.

»Illa varder du en gång lönad», inföll Rut.

»Därmed får det gå som det vill», svarade Gunnar.

Bröderne gingo hem till sin bod. Höskuld grämde sig. Han vände sig till Rut:

»Skall aldrig denna orättvisa varda hämnad på Gunnar?»

»Jo visst», genmälte Rut, »hämden väntar honom, men oss varder den hvarken till tröst eller ära. Troligt är dock att han i vår ätt kommer att söka efter vänskap.»

Gunnar visade fram godset för Nial. Han sade:

»God har utgången blifvit.»

»Det är du som ledt målet dit», svarade Gunnar.

25

Valgård. Nials söner.

En man het Valgård. Han bodde på gården Hof vid Rangå. Valgård grås broder var Ulf örgode, som Sturlungar och Oddemän stamma från. De räknade Harald hildetand och Ivar vidfamne bland sine förfäder. Från Ulf är kommen i fjärde led Sämund vise. Bröderne Ulf och Valgård foro att fria till Unn och hon gifte sig med Valgård utan att rådspörja en enda af sine fränder. Det misshagade Gunnar och Nial och månge andre, ty Valgård var en lömsk och ovänsäll man. De fingo en son, som het Mård, och är han mycket med i denna aaga. Då han kommit till mans ålder, visade han sig fiende till sine fränder och allra mest till Gunnar. Han var listig i sinne och ondskefull i råd.

Nu skola Nials söner nämnas. Skarpheden het den älste. Han var en stor och stark man, väl vapenöfvad; han sam som sälen, lopp förbi de fleste, var snabbtänkt och oförskräkt, snarfyndig, rapp i svaret och god skald men likväl lugn man för det mesta. Hans hår var brunt och på ett ställe hvirfladt. Han hade vackra ögon och bleka, skarpa drag. Näsan var krökt och tandgården låg högt. Han var väl munful och likväl den ståtligaste härmän.

Grim het Nials andre son. Han hade svart hår och var dock fridare att se än Skarpheden och var både stor och stark. Hälge het Nials tredje son. Han var stark och väl vapenöfvad. Han var en klok och lugn man. Alle voro de ogifte, Nials söner. Höskuld het hans fjärde son. Han var född utom äktenskapet. Hans moder het Rodny, var Höskulds dotter och syster till Ingjald från Källorna.

Nial sporde Skarpheden om han ville taga hustru. Han bad sin fader råda. Nial friade för honom till Torhild, Rafns dotter från Torolfsfjäll, och därför nämner sagan där hans andra bo. Skarpheden fick Torhild men bodde dock hos sia fader. För Grim friade Nial till Åstrid från Djupåbacke. Hon var enka och mycket rik. Grim fick henne men stannade dock kvar hos Nial.

26

Åsgrim Ellidagrimsson.

En man het Åsgrim, Ellidagrims son. Hans moder het Jorun och var dotter af Tet, Ketilbjörn gamles son från Mossfjäll. Åsgrims broder het Sigfus. Hans dotter var Torgärd, moder till Sigfus, Sämund vises fader. Gök Trandelsson var Åsgrims fosterbroder, en af de käckaste och ypperst utrustade män som funnits. Det gick illa mellan honom och Åsgrim, ty Åsgrim vardt hans baneman. Åsgrim ägde två söner och bägge heto Torhall. Bägge voro de hoppfulle. Grim het ock en Åsgrims son. Åsgrims dotter het Torhalla. Hon var den fridaste kvinna, mycket höfvisk och i alt förträfflig. Nial kom till sin son Hälge och sade:

»Jag har tänkt ut ett gifte till dig, i fall du vill följa mitt råd.»

»Det vill jag visst», svarade Hälge, »ty jag vet att du både vill och kan råda väl. Hvar har du tänkt dig det?»

Nial svarade: »vi skola begära Åsgrim Ellidagrimssons dotter; det valet är det bästa.»

27 Hälge Nialsons fireri.

Kort därefter foro de att fria till kvinnan. De redo väster ut öfver Tjurså och vidare fram, tills de nådde Tunga. Åsgrim var hemma och tog höfviskt mot dem och de voro där öfver natten. Nästa dag gingo de till tals med hvarandra. Då kom Nial fram med frieriet och bad om Torhalla för sin son Hälge. Åsgrim svarade väl därpå och sade att de män ej funnes, med hvilka han hällre ville ga i brudköp. Sedan talade de om giftermålet och slutet vardt att Åsgrim fäste bort sin dotter till Hälge och bröllopet utsattes. Gunnar var med vid detta gille och månge andre de ypperste män. Efter gästabudet böd Nial Torhall Åsgrimsson hem till fostring och han for till Bärgtorshvål och var med Nial länge sedan. Han höll mer af Nial än af sin fader. Nial lärde honom lag, så att han vardt den lagfarnaste man på Island.

28 Gunnar rustar sig att fara utomlands.

Ett skepp kom ut till Island och lade till i Arnaböle åmynning. Hallvard hvite, en man från Viken, förde det. Han tog sitt uppehåll på Lidarände, var hos Gunnar öfver vintren och bad honom tidt att göra följe utom lands. Gunnar sade föga därtill men lät det ej vara olikligt. Om våren tog han till Bärgtorshvål och sporde Nial hur rådlig han funne en utlandsfärd.

»Rådlig synes den mig», sade Nial; »hvart du kommer, skall du göra dig väl ansedd.»

»Vill du taga dig af min egendom, medan jag är borta?» sporde Gunnar, »ty jag vill att min broder Kolskägg följer med och jag ville att du med min moder under tiden såge om boet.»

»Det skall ej hindra», svarade Nial; »fullt skall jag stödja dig i detta, då du vill det.»

»Som vän skall du visa dig», sade Gunnar och red hem. Norrmannen gaf sig åter i tal med honom om utlandsresan. Gunnar sporde om han gjort någon segelfärd till andra land. Han sade sig ha seglat till alla de land, som ligga mellan Norge och Gårdarike. »Och så har jag seglat till Bjarmaland», tillade han.

»Vill du segla ut med mig i österled?» frågade Gunnar.

»Det vill jag visst», svarade han.

Sedan redde Gunnar sig till utlandsfärd med norrmannen. Nial tog under sin värjo all Gunnars egendom.

29 Gunnars utlandsfärd.

Gunnar for utom lands och med honom Kolskägg, hans broder. De seglade till Tunsberg och voro där om vintren. Då var höfdingeskifte vordet i Norge. Harald gråfäll var död och så ock Gunnhild. För riket rådde Håkan jarl Sigurdsson. Hans moder het Bärgljot, Tore jarl tigandes dotter. Ålof årbot het hennes moder, dotter af Harald hårfagre. Hallvard sporde Gunnar om han ville taga hän till Håkan jarl.

»Det vill jag icke», svarade Gunnar, »Äger du något långskepp?»

»Jag äger två», sade Hallvard.

»Då ville jag att vi fore i härnad», sade Gunnar, »och samlade män till färd med oss.»

»Det vill jag då ock», svarade Hallvard.

Därpå foro de till Viken, togo där två skepp och redde sig att segla dädan. Lätt fingo de godt manskap, ty rosande rykte gick om Gunnar.

»Hvart hän vill du nu hålla?» sade Gunnar.

»Först söder ut till Hising», sade Hallvard, »att söka Ölve, min frände.»

»Hvad vill du honom?» sporde Gunnar.

»Han är en ädelsinnad man», svarade Hallvard, »och skall nog med något stärka oss till färden.»

»Farom då dit», sade Gunnar.

Så snart de voro segelfärdige, höllo de öster ut till Hising och fingo där god välkomnad. Gunnar hade ej varit där lång tid, innan Ölve värderade honom mycket. Ölve sporde om hans färd. Hallvard svarade att Gunnar ville i härnad och vinna sig gods.

»Ej är det klokt ärnadt», sade Ölve, »då I hafven så litet folk.»

»Då kan du ju öka på det», sade Hallvard.

»Godt tänker jag det är att med något hjälpa Gunnar», sade Ölve, »och fast du äger frändskap att tälja med mig, tyckes mig dock större vinst vara i att stödja honom.»

»Hvad vill du då lägga till?» sporde Hallvard. »Två långskepp, ett tjugobänkadt och ett trettiobänkadt», sade Ölve.

»Hvad manskap skall fylla dem?» frågade Hallvard.

»På det ena skall jag sätta mine huskarlar, på det andra bönder. Jag har dock sport att ofrid är kommen i älfven och vet jag ej om I kunnen komma bort.»

»Hvem har lagt sig där?» sporde Hallvard.

»Två bröders, sade Ölve; »den ene heter Vandel, den andre Karl, Snöulf gamles söner från Götaland.»

Hallvard sade Gunnar att Ölve hulpit dem med skeppen. Gunnar vardt glad däröfver. De rustade sig att lämna ön och när de voro segelfärdige, gingo de fram för Ölve och tackade honom. Han bad dem väl fara och akta sig för bröderne.

30

Gunnar i viking.

Gunnar styrde ut ur älfven och han och Kolskägg voro bägge på samma skepp. Hallvard var på ett annat. De sågo nu vikingaskeppen för sig. Gunnar sade:

»Varom någorlunda stridsredde, i fall de angripa oss. Eljes gifva vi oss ej i lag med dem.»

Vikingarne skilde sina skepp åt, så att väg vardt mellan dem. Gunnar for där fram. Vandel grep en änterhake, kastade den i Gunnars skepp och halade det genast till sig. Ölve hade gifvit Gunnar ett godt svärd. Det svängde han -- hjälmen hade han ej satt på sig -- sprang rakt upp i förrummet på Vandels skepp och högg en man dödshugg. Karl lade sitt skepp på andra sidan om Gunnars och sköt ett spjut tvärs öfver detta och det kom hvinande emot Gunnars midja. Han såg det och for åt sidan så snabt, att ej blick kunde fästa därvid, grep spjutet med vänstra handen och sköt det till baka. Den man, som stod för det, fick bane. Kolskägg grep ett ankar och kastade det i Karls skepp. Klon tog i bordet och gick igenom, sjön vallade in och alle män lupo från det sjunkande skeppet och hän i de andra. Gunnar sprang nu öfver på sitt. Då kom Hallvard till och kampen tog fart. Folket såg nu att förmannen var oförfärad och en hvar gjorde hvad han mäktade. Gunnar högg och sköt ömsevis och mången man fick lämna lifvet för honom. Kolskägg följde honom väl. Karl gaf sig öfver på sin broders skepp och därifrån stredo de bägge dagen igenom, Kolskägg tog sig en gång hvila på Gunnars skepp. Gunnar såg det. Han kvad en visa:

Mycket mer du sörjt för
Matglupsk örn, min broder,
Än dig sjelf i kampen.
Korp af liken lefver.
Att på ödda drakar
Dricka blod han flaxar
Flocktals hit i morgon.
Men dig törstar, kämpe.

Sedan tog Kolskägg en kanna, full af mjöd, och drack och slogs sedan. Till sist foro bröderne upp på vikingaskeppet och Kolskägg gick längs ena bordet och Gunnar längs andra. Vandel kom emot Gunnar, högg strax till honom och det tog i skölden. Gunnar bände så hårdt med skölden, hvari svärdet fäste, att detta brast under hjaltarne. Gunnar svängde sitt svärd. Vandel såg trenne blänka i luften och han kunde ej se hvar han bäst skulle sätta sköld för. Gunnar högg bägge benen undan honom. Kolskägg lade spjut igenom Karl. Därefter gjorde de godt byte. De styrde dädan söder ut till Danmark, så öster ut till Småland, slogos jämt och hade städse seger. De vände ej hem om hösten. Nästa sommar höllo de till Reval, mötte där vikingar, slogos genast och fingo seger. Vidare styrde de till Ösel och lågo där någon tid under ett näs. De sågo en man komma allena ned från näset. Gunnar gick upp i land emot honom och de talades vid. Gunnar sporde efter hans namn och han nämde sig Tofe. Gunnar frågade hvad han ville.

»Jag vill träffa dig», sade han; »härskepp ligga här på andra sidan näset och skall jag säga dig hvilke män dem föra: tvänne bröder, en heter Hallgrim, den andre Kolskägg. Jag känner dem som de väldigaste kämpar och det vet jag, att de hafva vapen så goda, att slika får man ej. Hallgrim äger en spjutyxa och har han med säjd gjort sig säker mot ett hvart vapen utom just mot den. Det följer med, att man strax vet när det skall dräpas med spjutyxan; ty dess förinnan sjunger det så högt i den. att det höres långt. Så mäktig trolldom för den med sig. Kolskägg äger ett kortsvärd. Det är ock ett ypperligt vapen. De ha en tredjedel större följe än I. Gods ha de ock mycket och de ha dolt det i land; jag vet noga hvar det finnes. De ha nu sändt ett späjarskepp ut förbi näset och hafva de full vetskap om eder. De rusta sig nu starkt och ärna lägga mot er, så fort de äro färdige. Hafven I nu ettdera att välja: fara hädan strax eller ock göra eder kampredde som fortast. Fån I seger, skall jag ledsaga er till godset.»

Gunnar gaf honom en gullring och gick sedan ned till sine män och sade dem att härskepp lågo på andra sidan näset och »de veta alt om oss. Tågom nu våra vapen och görom oss väl och fort stridsfärdige, ty här är gods att vinna.» Sålunda rustade de sig och då de voro färdige, sågo de skeppen komma. Strid öppnades strax, de slogos länge och manfallet vardt stort. Gunnar drap mången. Vikingen Hallgrim sprang med sitt folk öfver på Gunnars skepp. Gunnar vände sig mot honom. Hallgrim lade till Gunnar med spjutyxan. En slå låg tvärs öfver skeppet och baklänges hoppade Gunnar öfver den, så att hans sköld kom framom och Hallgrim stack igenom den och ned i slån. Gunnar högg honom i handen och armen vardt lam, men svärdet bet icke. Spjutyxan föll då ur Hallgrims hand. Gunnar grep den, rände den igenom Hallgrim och kvad en visa:

Fält jag har en väldig viking,
Vapen till kamp han lyfta kunde.
Sporde jag, Hallgrim mot hjälmar höjde
Härligt vapen i andra länder.
Alle dugande män det höre,
Hur det kom till utfvamättarn.
Mig det skall -- jag i fäjd vet det föra --
Följa i hand till lifvets ände.

Gunnar höll ord: han bar spjutyxan, så länge han lefde. Namnarne Kolskägg drabbade hop och lätt var ej att se hvem af dem skulle vinna öfvertaget. Då kom Gunnar till och gaf Kolskägg, Hallgrims broder, banehugg. Efter det bådo vikingarne om grid och Gunnar gaf den. Han lät mönstra de fallne och taga det gods, de döde ägt. Dem, han lämnat grid, gaf han deras vapen och kläder och bad dem fara tid sitt land. De styrde bort och Gunnar tog alt gods, som var till baka. Efter slaget kom Tofe till Gunnar och erböd sig leda honom till det gods, som vikingarne dolt, och sade det vara både mer och bättre än det de nyss fått. Det täktes Gunnar och han gick i land med honom. Tofe gick före bort till en skog och Gunnar följde. De nådde dit, där mycken ved var buren samman. Tofe sade att därunder låg godset. De rödde undan veden och funno både guld och silfver, kläder och goda vapen. Detta alt buro de till skeppen. Gunnar sporde Tofe hvarmed han ville lönas. Han svarade:

»Jag är en dansk man och ville jag att du förde mig till mine fränder.»

Gunnar sporde hvi han vore i österled.

»Jag vardt tagen af vikingarne», svarade han, »och satt i land här på Ösel och har jag varit här sedan.»

31

Gunnar hod Harald Bormsson och Håkan Jarl.

Gunnar tog Tofe om bord och sade till Kolskägg och Hallvard: »nu skola vi hålla till Nordlanden.» De voro till freds härmed och bådo honom råda. Gunnar seglade ur österled med mycket gods. Han hade tio skepp och med dem höll han till Hedaby i Danmark. Konung Harald Gormsson var där uppe i land. Gunnars ankomst mältes honom och det sades med, att ingen var hans make på Island. Konungen sände någre sine män att bjuda honom till sig. Gunnar for strax till kungen, som tog väl mot honom och satte honom sig närmast. Gunnar var där en half månad. Kungen hade till gamman att låta sine män pröfva Gunnar i idrotter och bland dem var ingen, som i någon idrott var jämgod med honom. Konung Harald sade till Gunnar: »mig synes, som om man långt finge leta efter din like.» Kungen lofvade att ge honom gifte och god lön, om han där ville fästa bo. Gunnar tackade för tillbudet och sade:

»Först vill jag fara till Island att se mine vänner och fränder.»

»Då skall du aldrig vända åter till oss», sade kungen.

»För det skall ödet råda, herre», svarade Gunnar.

Han gaf kungen ett godt långskepp och annan kostbarhet, som han fått i härnad. Kungen gaf honom sin praktdrägt och gullglänsande handskar, ett änneband med gullknutar på samt en rysk hatt. Gunnar for norr ut till Hising. Ölve tog mot honom med öppna armar. Han bragte Ölve till baks skeppen med det gods de buro och sade det vara hans lott af bytet. Ölve tog mot godset, nämde Gunnar den ypperste man samt bad honom stanna där någon tid. Hallvard sporde Gunnar om han ville söka Håkan jarl. Gunnar menade sig kunna ha lust därtill, »ty nu är jag dock i något försökt; det var jag ingalunda, då du sist manade mig därtill». Därpå redde de sig till affärd, foro norr ut till Trondhem och trädde fram för Håkan jarl. Han gaf Gunnar vänlig välkomnad och böd honom stanna hos sig om vintren. Gunnar tog mot det. Han aktades högt där af hvar man. Om julen gaf jarlen honom en gullring. Gunnar fattade tycke för Bärgljot, jarlens fränka, och ofta syntes det på jarlen, att han gärna skulle åt honom gifvit henne, om han låtit ett ord falla härom.

32

Gunnar kommer åter till Island.

Om våren sporde jarlen Gunnar hvad han nu beslöte sig för. Han ville till Island.

»Det är missväxtår där i landets, sade jarlen, »och utförseln dit skall bli ringa. Dock skall du få i ditt skepp af mjöl och ved så mycket du vill.»

Gunnar tackade honom och gjorde tidigt på våren sitt skepp segelfärdigt. Hallvard for ut med bröderne. Tidigt på sommaren kommo de till Island. De landade i Arnaböle åmynning före altingstiden. Gunnar red strax hem från skeppet och satte män till att lossa det. Kolskägg red med honom. När de kommo hem, vardt man glad vid att se dem. De voro blide mot husfolket och högdragne hade de ej blifvit. Gunnar sporde om Nial vore hemma. Som han det var, lät Gunnar sadla sin häst och red till Bärgtorshvål med Kolskägg i följe. Nial gladde sig öfver besöket och bad dem vara där öfver natten. De stannade och Gunnar förtalde om sina färder. Nial sade att han redan vore den ypperste kämpe och tillade:

»Och är du nu mycket pröfvad -- dock skall du varda det än mer längre fram, ty mången skall afundas dig.»

»Med en hvar ville jag hälst hålla fred», sade Gunnar.

»Mångt skall stöta till», sade Nial, »och ständigt skall du nödgas visa fiender till baka.»

»Godt vore mig då», sade Gunnar, »om jag ägde god sak.»

»Ja visst», svarade Nial, »så varder det ock, i fall du ej får lida för livad andra vålla.»

Nial sporde Gunnar om han rede till tings. Gunnar jakade och sporde om Nial ärnade sig dit.

»Nej», svarade han, »och jag såge hälst att ej häller du gjorde det.»

Gunnar gaf Nial goda gåfvor och tackade honom för vården om gods och gård och red hem. Kolskägg manade på honom att han skulle rida till tings:

»Din heder skall växa därvid, ty månge skola där söka dig.»

»Litet har jag sinne för att pråla, men godt synes mig att träffa gode män», svarade Gunnar.

Hallvard var ock kommen till Lidarände och erböd sitt följe till tinget.

33 Gunnar och Hallgärd.

Gunnar red med de andre till tings. Så präktigt rustade voro de, där de drogo fram på tinget, att ingen fans, som med dem kunde mäta sig: från alla bodar kom man ut för att undrande se på dem. Gunnar red hän till Rangåmännens bod och stannade där hos sine fränder. Mången for dit att träffa honom och spörja om nyheter. Han var vänlig mot en hvar och munter och förtalde alt hvad man ville veta.

En dag, då han gick ned från lagbärget, såg han på sin väg nedanom Mossfjällsboarnes bod några qvinnor komma mot sig, rikt utstyrda. Främst i flocken gick den vackrast prydda kvinnan. Hon hälsade Gunnar, då de möttes. Han hälsade höfviskt igen och sporde hvem hon vore. Hon het Hallgärd, Höskuld Dalakollssons dotter. Frimodigt talade hon honom till och bad honom förtälja om sina färder. Och då han sagt han ej skulle neka henne det, satte de sig ned och talade samman. Hon satt där i röd och rikt sirad kjortel. Öfver sig hade hon en vid skarlakanskappa, gullbrämad ned i flikarne. Håret välde stort och fagert ned på bröstet. Gunnar bar den praktdrägt, som konung Harald Gormsson gifvit honom, och hade om sin arm gullringen, skänkt af Håkan jarl. Så sutto de och talade länge högt samman. Till slut sporde han om hon vore ogift. Hon jakade.

»Och hvem som helst dristar ej att gilja till mig», tillade hon.

»Tyckes dig då intet gifte godt nog?»

»Jo visst», svarade hon,» men nog är jag granntykt.»

»Hvad skulle du svara, om jag begärde dig?»

»Det har du visst ej i sinne», säger hon,

»Jo visst», svarar han.

»Har du lust därtill», säger hon, »så sök min fader.»

De slöto så sitt samtal. Gunnar gick strax bort till Dalamännens bod och träffade på någre där utanför, som han sporde om Höskuld vore i boden, och då de jakade, gick han in. Höskuld och Rut togo vänligt mot honom. Han slog sig ned emellan dem och på deras samspråk kunde ej märkas att missämja funnits. Gunnars tal föll till sist på hvad svar bröderne skulle gifva, i fall han både om Hallgärd.

»Godt svar», sade Höskuld, »om det verkligen är din mening.»

Gunnar sade det vara hans allvar, »men så skildes vi sist åt, att mer än en kunde finna det troligt att något samband oss emellan aldrig skulle komma att spörjas».

»Hvad synes dig, Rut frände?» frågade Höskuld.

»Ej synes mig detta ett jämgodt gifte», svarade Rut.

»Hvad grund har du därtill?» sporde Gunnar.

»Härpå, vill jag svara dig det som sant är: du är en käck och ädelsinnad man, men hon är mycket dolsk och jag vill ej dölja dig något.»

»Nog ter du dig ärligt», var Gunnars svar,»men jag vill dock hålla för sant att I fästen er vid vår forna fiendskap, om I ej viljen bifalla min begäran.»

»Ingalunda», genmälte Rut, »snarare är det därför att jag ser du ej mer har makt öfver dig själf. Men om vi också ej härutinnan skulle komma öfver ens, ville vi dock vara dine vänner.»

Gunnar svarade: »jag har talat med henne och hon var ej ohugad för detta giftermål.»

»Ja, jag vet», sade Rut, »att I låten ömsesidig åtrå råda. Det är också I själfve, som sätten mest på spel.»

Rut sade otillfrågad Gunnar alt om Hallgärds skaplynne och tykte Gunnar till en början att väl mycket hos henne nog kunnat vara annorlunda, men det slöts dock så, att de gingo i aftal. Man sände efter Hallgärd och i hennes närvaro afhandlades giftermålet. Nu som förr läto de henne själf fästa sig. Bröllopet skulle stå på Lidarände och alt hållas hemligt så länge; men snart visste dock en hvar det.

Gunnar red hem från tinget och for att träffa Nial och sade honom giftermålet. Nial tog det tungt och på Gunnars spörsmål hvarför han funne det så oklokt svarade han:

»Från henne skall alt ondt utgå, då hon väl kommit hit öster ut.»

»Aldrig skall hon slita vår vänskap», sade Gunnar.

»Det skall dock komma rätt när», svarade Nial, »men alltid varder det du, som botar hvad hon brutit.»

Gunnar böd Nial till bröllop och alle andre, han ville se från Bärgtorshvål. Nial lofvade att komma. Därpå drog Gunnar hem och red sedan häradet rundt att bjuda till gille.

Gunnars bröllop.

Gråen het en man. Han var son af Sigfus, Sighvat rödes son, och bodde på gården Grytå i Fljotslid. Han var Gunnars frände och en mycket ansedd man. Hans hustru var Torhild skaldkvinna. Hon var ett ordtroll, som for med speglosor, och var föga älskad af Tråen. Denne var nu buden till gillet på Lidarände och hans hustru jämte Bärgtora Skarphedensdotter, Nials maka, skulle stå för undfägnaden. Ketil, en annan son af Sigfus, bodde i Mark öster om Markarfljot och var gift med Torgärd Nialsdotter, Torkel het Sigfus' tredje son, den fjärde Mård, den femte Lambe, den sjätte Sigmund och den sjunde Sigurd. Alle desse voro Gunnars fränder och store kämpar och dem alle hade han budit till bröllop. Gunnar hade ock budit dit Valgård grå och Ulf örgode samt deras söner Runolf och Mård. Höskuld och Rut kommo med stort följe, hvaribland syntes Höskulds söner Torlek och Olof. I färd med dem voro bruden och hennes dotter Torgärd, den fridaste kvinna, fjorton vintrar gammal. Med bruden följde många andra kvinnor. Där voro ock Torhalla, Åsgrim Ellidagrimssons dotter, samt Nials tvänne döttrar. Torgärd och Hälga. Månge gillesmän voro alt komne och Gunnar bänkade så sine gäster i hallen: i högsätet midt å ena långbänken satt Gunnar själf; närmast honom, inåt, Tråen Sigfusson, därpå Ulf örgode, så Valgård grå, så Mård och Runolf och sist de andre Sigfussönerne. Allra innerst satt Lambe. Närmast Gunnar, utåt, sågs Nial, vid hans sida Skarpheden, så Helge, så Grim, så Höskuld, så Hafer spake, så Ingjald från Källorna, så Tores söner östan från Holt. Ytterst bland stormännen ville Tore sitta, ty då var en hvar nöjd med den plats, han fått. Höskuld satt i högsätet midt emot å andra långbänken och hans söner vid sidan om honom, inåt. Vid hans andra sida, utåt, hade Rut plats. Hur de öfrige suttit är ej omtaladt. Midt å tvärbänken satt bruden med dottren Torgärd på ena sidan och på den andra Torhalla Åsgrimsdotter. Torhild skaldkvinna syslade med förplägningen och hon och Bärgtora buro fram mat på borden. Tråen satt och stirrade på brudens dotter Torgärd, Detta ser hans hustru Torhild. Hon vredgas och kväder till honom:

»Skam att så gapande blicka ?
Blänger du skeft åt sidan,

Tråen», Han steg strax fram öfver bordet, nämde sig vitnen och förklarade sig skild från Torhild.

»Ej vill jag ha hennes speglosor eller skällsord öfver mig», sade han.

Och så långt gick han i sin ifver, att han ej ville stanna vid gillet, om ej hon vrokes bort. Det gick så, att hon for sin väg. De sutto nu en hvar på sin plats och drucko och voro glade. Då tog Tråen till orda:

»Öppet vill jag föra fram hvad jag har i sinnet. Jag vill spörja dig, Höskuld Dalakollsson: vill du ge mig till äkta Torgärd, din fränka?»

»Det vet jag ej rätt», sade Höskuld; »mindre väl fann jag du skilde dig från den, du nyss ägde, dock ? hurudan man är han, Gunnar?»

»Jag vill ej yttra mig därom», svarade Gunnar, »ty mannen är mig närskyld. Säg du din mening, Nial; på den lita alle.»

Nial sade: »om mannen är att säga att han är i välstånd, i alt förträfflig och en den ypperste kämpe. Därför kunnen I godt tillstädja honom giftermålet.»

Då sade Höskuld: »hvad tillråder du, Rut frände?»

»Väl kan du göra honom till viljes», svarade Rut, »ty slikt gifte är värdigt nog.»

De underhandlade om vilkoren och kommo i alt öfver ens. Därpå stodo Tråen och Gunnar upp och gingo bort till tvärbänken. Gunnar sporde mor och dotter om de ville jaka till detta aftal och de svarade att de ej hade något att invända. Hallgärd fäste så bort sin dotter Torgärd. Därefter bytte kvinnorna plats: Torhalla Åsgrimsdotter satte sig emellan båda brudarna. Höfviskt gick nu gillet fram och då det lyktats, red Höskuld med sitt följe väster ut och Rangåmännen drogo hem till sine gårdar. Åt månge gaf Gunnar goda gåfvor och de togos tacksamt emot. Hallgärd öfvertog nu hushållningen och var som matmor myndig och mån att skaffa i huset. Torgärd tog emot styret på Grytå och var en god husfru.

35

Befästet på Bärgtorshvål.

Det var sedvanligt att Gunnar och Nial hvar sitt år för vänskapens skull drogo till vintergästning hos hvarandra. Denna vinter var det Gunnar, som var buden till Nial, och han for därför med Hallgärd till Bärgtorshvål. Hälge Nialsson och hans hustru voro ej hemma. Nial tog väl emot Gunnar och Hallgärd och då de varit där någon tid, kommo Hälge och Torhalla hem. Bärgtora gick med Torhalla hän till tvärbänken och sade till Hallgärd:

»Du skall ge plats för henne här.»

Hon gaf till svar: »ej vill jag maka åt mig, ty jag vill ej sitta som en käring i vrå.»

»Här är det jag, som råder», sade Bärgtora, hvarpå Torhalla satte sig ned. Bärgtora gick sedan bort till bordet med handvatten. Hallgärd tog henne om handen och sade:

»Det är dock lätt att se, att du alls icke har något att brösta dig öfver framför Nial: du har en kartnagel på hvart finger och han är skägglös.»

»Sant är det», svarade Bärgtora, »men vi lasta ej hvarandra därför. Din husbonde Torvald var ej skägglös och dock rådde du honom bane.»

»Litet båtar det mig», utbrast Hallgärd, »att äga den tappraste man på Island, om du ej hämnas detta, Gunnar.»

Han sprang upp och steg fram öfver bordet.

»Hem vill jag fara», sade han. »Bättre är att du träter där hemma med husfolket än väcker strid i annan mans boning. För mången hederstjänst har jag dess utom att löna Nial och jag låter mig ej hetsas af dig.»

Vid affärden yttrade Hallgärd: »mins det, Bärgtora, att vi härmed ej skiljas.»

Hon skulle ej vinna något därpå, menade Bärgtora. Gunnar lät intet ord undfalla sig, for hem till Lidarände och stannade hemma vintren igenom. Det led snart fram på sommaren och tiden var inne att fara till tings.

36

Kol dräper Svart.

Gunnar red till tings. Men innan han tog hemifrån, vände han sig till Hallgärd:

»Var nu foglig, medan jag är borta, och visa ingen ondska, där det gäller mine vänner.»

»Trollen tage dine vänner», svarade hon.

Gunnar såg att det till intet gagnade att skifta ord med henne och red han så hemifrån. Nial och alle hans söner redo ock hemifrån.

Nu har man att förtälja hvad som tilldrog sig där hemma. Gunnar och Nial ägde en skog till samman på Rödaskridor. De hade ej skiftat den, utan bägge voro vane att hugga hvad de behöfde och ingen åtalade den andre för det. Kol het Hallgärds arbetsfogde. Han hade varit länge i hennes tjänst och var en mycket illa sinnad man. Svart het en af Nials och Bärgtoras huskarlar och var af dem mycket omtykt. Bärgtora böd honom en dag att fara till Rödaskridor att hugga ved, »och skall jag låta någre andre draga den hem», tillade hon. Han sade att han ville göra det arbete, hon lade för honom, och for upp till Rödaskridor, där han strax tog i med arbetet. Han skulle stanna där en vecka. Öster ifrån, från Markarfljot, kommo någre tiggare till Lidarände och förtalde att de sett Svart nere på Rödaskridor fälla skog och det duktigt ändå.

»Så har väl Bärgtora i sinnet», sade Hallgärd, »att ej råna så litet ifrån mig, men jag skall råda för att han ej hugger oftare.»

Ranveg, Gunnars moder, hörde det och yttrade: »goda ha hittills husfruarna här öster på ansetts, fast de ej syslat med mandråp.»

Natten gick och om morgonen kom Hallgärd till tals med Kol:

»Jag har tänkt ut ett arbete åt dig», sade hon och gaf honom en yxa; »far ned till Rödaskridor, där skall du finna Svart.»

»Hvad skall jag honom?» frågade han.

»Det kan du spörja om, så ondskefull som du är. Du skall dräpa honom», sade hon.

»Det kan jag väl göra», svarade han, »fast nog är det mycket troligt att det kostar mig intet mindre än mitt lif.»

»För minsta dåd ryggar du», sade hon, »och illa skickar du dig nu, då jag alltid talat godt för dig. Nog kan jag få en annan till att göra det, i fall du ej vågar.»

Vred grep han yxan, tog en af Gunnars hästar och red, tills han kom öster ut till Markarfljot. Här steg han af och dolde sig i skogen, tills arbetsfolket burit bort veden och Svart ensam var kvar. Kol sprang på honom med orden: »väl kunna flere än du hugga stort», satte yxan i hans hufvud och högg honom dödshugget. Han red sedan hem och sade Hallgärd dråpet.

»Hell din hand», sade hon, »jag skall skydda dig, så att intet ondt når dig.»

»Det må vara», sade han, »men något helt annat kom mig dock före, innan jag drap.»

Männen, som burit veden, kommo upp i skogen, funno Svart liggande där och förde honom hem till Bärgtorshvål. Hallgärd sände en man till tinget att säga Gunnar dråpet. Han tadlade henne ej därför i budets närvaro och man visste ej om han upptog det väl eller illa. Om en stund stod han upp och bad sine män följa sig. De gjorde så och man gick till Nials bod. Gunnar sände en man till honom och bad honom komma ut Nial gick strax ut och de gingo afsides.

»Ett dråp har jag att säga dig», började Gunnar, »vållat det har Hallgärd, min hustru, Kol, min arbetsfogde, har verkstält det och Svart, din huskarl, har stått för hugget.»

Nial teg, medan Gunnar omtalade förloppet. Därpå yttrade han:

»Det torde bli dig nödigt att ej låta henne göra alt hvad henne lyster.»

Gunnar föll in: »själf skall du döma i målet.»

Nial fortsatte: »svårt får du visst att sona alla Hallgärds dåd, ty de skola ha efter sig värre följder i fall, som gälla andre än oss två, och äfven skall det komma mellan oss mycket, som ej är hvad det borde vara, och nog skall det bli oss nödigt att minnas de vänord, vi länge gifvit hvarandra. Jag väntar af dig att du ter dig väl, fast det i längden skall komma att fresta på dig.»

Nial gick in på att själf döma i målet och sade: »jag vill ej taga detta mål för strängt: du skall gälda tolf ören i silfver, men det vill jag lägga till, att om där kommer något från vår gård, hvaröfver I hafven att fälla dom, I då ej gören den tyngre för oss.»

Det vore billigt, menade Gunnar och gäldade strax böterna. Därpå red han till sin bod.

Då Nial och hans söner vändt hem från tinget, såg Bärgtora silfret och sade:

»Rätt är målet afdömdt, men jämt så mycket skall också betalas ut för Kol, hvad det lider.»

När Gunnar kommit hem, gaf han Hallgärd hårda ord, men hon svarade blott att bättre män än Svart fått mångenstädes ligga ogille. Gunnar genmälte att hon blott skulle råda för sina tilltag, »men själf skall jag råda för målens utgång». Hallgärd rosade sig jämt af Svarts dråp och det grämde Bärgtora.

En dag for Nial med sine söner upp till Torolfsfjäll att där ordna gårdsdriften. Då såg Bärgtora, där hon gick utanför husen, hur en man på en svart häst red fram mot gården. Hon stannade och gick ej in. Mannen kände hon ej. Han hade spjut i handen och ett kortsvärd i bältet. Hon sporde honom efter namnet.

»Atle heter jag», svarade han.

Tillfrågad hvarifrån han vore, svarade han: »jag är en man från östfjärdarne.»

»Hvart hän ämnar du dig?» sporde hon.

»Jag är en hemlös man», svarade han, »och jag tänkte söka Nial och Skarpheden och spörja dem om de ville taga emot mig.»

»Hvari är du mest händig?»

»I åkerbruk», sade han, »och jag har godt handlag för mer än det, men jag vill ej dölja för dig att jag har ett obändigt lynne och tidt har mången däraf fått sveda.»

»Ej lastar jag dig för att du ej är en stackare», sade hon.

Atle sporde: »har du något att säga här på gården?»

»Jag är Nials husfru», var hennes svar, »och fäster hjonen lika väl som han.»

»Vill du taga emot mig då?» frågade han.

»Ja, på ett vilkor», sade hon, »i fall du vill göra alt det jag förelägger dig, om det nu också fölle mig in att sända dig att dräpa.»

»Du har så månge män kring dig», genmälte han, »att du ej torde ha bruk af mig till slikt.»

»Här är det jag, som sätter vilkoren», svarade hon.

»Då får det väl vara så», sade han och hon tog emot honom. Då Nial kommit hem med sönerne, sporde han Bärgtora hvad det där vore för en man och han fick till svar:

»Han är din huskarl; jag tog mot honom, då han sade sig vara villig till arbete.»

»Stordåd kan han väl rå med», sade Nial; »men god gärning vet jag ej om han gör.»

Skarpheden var vänlig mot Atle. Nial red om sommaren med sönerne till tings. Gunnar var där ock. Då Nial for hemifrån, tog han med en penningpung. Skarpheden sporde: »hvad är det för mynt, fader?»

»Det är silfret», sade Nial, »som Gunnar gäldade mig för vår huskarl förre sommaren.»

»Det kan alt vara godt till något», sade Skarpheden och log.

37

Atle dräper Kol.

Hemma sporde Atle Bärgtora hvad han den dagen skulle sköta.

»Jag har tänkt ut arbete åt dig», sade hon; »du skall fara och leta efter Kol, ty du skall dräpa honom nu i dag, om du vill göra mig till viljes.»

»Det faller sig förträffligt, efter som vi äro skurkar bägge två», sade Atle, »men jag skall ändå gå honom så på lifvet, att en af oss stupar.»

»Nog skall du göra det godt ifrån dig», sade hon, »och du skall ej häller göra det för intet.»

Han gick, tog sina vapen och en häst samt red bort. Han styrde upp till Fljotslid och mötte där någre män, som voro på väg från Lidarände och hade hemma öster på i Mark. De sporde Atle hvart hän han ärnade sig. Han skulle rida och leta efter ett ök, sade han. De tykte det vore ett väl futtigt ärende för en sådan karl, men i alla fall vore det bäst att spörja sig för hos dem, som varit på benen hela natten.

»Hvilke då?» frågade han.

»Dråp-Kol, Hallgärds huskarl, for nyss från sätren och han har vakat natten i ände.»

»Jag vet knapt om jag törs söka honom», sade Atle; »han är så ondsint och jag får visst taga som varning annans vånda.»

»Du ser dock ut under ögonbrynen, som om du ej vore just rädd af dig», sade de och visade honom hvar Kol var att träffa. Han dref på sin häst och red skarpt. Då han mötte Kol, sporde han:

»Går det godt med klöfjandet?»

»Det angår dig platt ej, usling», sade Kol, »och ingen annan häller, som är därifrån.»

»Dig återstår hvad mest kostar på -- att dö», sade Atle och rände honom spjutet i midjan. Kol slängde yxan mot Atle men slog miste, föll af hästen och dog strax. Atle red, tills han fann Hallgärds arbetsfolk.

»Faren upp till Kols häst och tagen vara på den. Själf har han fallit af och ligger där död.»

»Har du dräpt honom?» frågade de.

»Nog skall det se ut för Hallgärd, som om han ej dött sotdöd», svarade han och red hem och förtalde Bärgtora dråpet. Hon tackade för detta verk och för de ord, han haft därom.

»Ej vet jag», sade Atle, »hur Nial skall finna det.»

»Han skall nog taga det lugnt», svarade hon, »och ett bevis skall jag kunna ge dig därpå: han har tagit med sig till tings de trälsböter, som vi togo mot förre sommaren. De skola nu gäldas till baka för Kol, men fast målet så varder uppgjordt, skall du dock vara på din vakt, ty Hallgärd skall inga aftal hålla.»

»Vill du kanske sända någon till Nial att säga honom dråpet?» frågade Atle.

»Nej», sade hon, »jag skulle hälst se att Kol finge ligga ogill.»

För Hallgärd inberättade man Kols dråp och de ord, Atle fält, och hon menade att hon nog skulle löna Atle. Hon sände därpå en man till tinget att säga Gunnar dråpet. Han sade ej mycket och sände en man att förkunna Nial det. Han sade intet. Men Skarpheden föll in:

»Nu för tiden äro trälarne vida mer fallne för storverk än förr: då flögo de i lufven på hvarandra -- och det tykte man var oskyldigt nog, men nu vilja de slå hvarandra i hjäl» -- och han log.

Nial rykte ned penningpungen, som hängde på bodväggen, och gick ut, följd af sine söner. De styrde hän till Gunnars bod. Till en man, som stod i dörren, sade Skarpheden: »säg till Gunnar att min fader vill träffa honom.» Gunnar tillsades och gick strax ut samt hälsade Nial och sönerne välkomne. Nial och Gunnar gingo afsides.

»Illa är det», sade Nial, »att min husfru brutit freden och låtit dräpa din huskarl.»

»Ej skall hon få hårda ord därför», sade Gunnar.

»Fäll du dom i målet» sade Nial.

»Nåväl», yttrade Gunnar, »jag låter då desse män vara lika dyre, Svart och Kol. Du skall gälda mig tolf ören i silfver.»

Nial tog pungen och lämnade den åt Gunnar. Han kände strax igen silfret: det var det samma, han gifvit Nial. Nial gick till baka till sin bod och hans och Gunnars vänskap var lika stor som förr. Då Nial kom hem, förebrådde han Bärgtora dråpet, men hon menade att hon aldrig skulle väja för Hallgärd. Denna rasade mot Gunnar för förlikningen, men hon fick det svar, att aldrig skulle han bryta med Nial och hans söner. Hon fnös till åt honom, men han brydde sig icke om det. Så vaktade man under vintren väl på att intet stötte till.

38

Brynjolf dräper Atle.

Om våren sade Nial en gång till Atle: »jag såge gärna att du gåfve dig öster ut till fjärdarne igen, att ej Hallgärd mäter upp åt dig din lifslängd.»

»Det rädes jag ej för», svarade Atle; »hälst vill jag stanna här, om jag får.»

»Det är dock mindre rådligt», sade Nial.

»Bättre synes det mig att dö i ditt hus än skifta husbonde», genmälte Atle. »Jag vill dock be dig att, om jag dräpes, inga trälsböter tagas för mig.»

»För dig skall man böta som för fri man», sade Nial, »men Bärgtora skall nog också lofva dig något, som hon ärnar hålla -- att din död skall hämnas.»

Han stannade kvar i sin tjänst.

Om Hallgärd har man att förtälja att hon utan Gunnars vetskap sände bud väster ut till Björnfjärden efter sin frände Brynjolf roste, Svans oäkte son, mycket illa sinnad. Han var ypperlig till arbetsfogde, menade Hallgärd. Då Brynjolf kom till Lidarände, sporde Gunnar honom hvad han skulle där. Han skulle stanna där, sade han.

»Ej skall du ställa det bättre till i mitt hus», sade Gunnar, »efter alt hvad jag hört om dig; men jag vill icke visa bort de fränder, Hallgärd vill hafva hos sig.»

Gunnar talade sällan honom till men var dock ej ovänlig mot honom.

Led det nu fram till tingstid och Gunnar red med Kolskägg till tings. Då de kommit dit, träffade de Nial och sönerne och de voro ofta samman i godt förstånd med hvarandra.

Bärgtora sade till Atle: »far upp till Torolfsfjäll och arbeta där en vecka.»

Han gaf sig dit och var där i lön och brände kol i skogen.

Hallgärd sade till Brynjolf:

»Det har sagts mig, att Atle ej är hemma; säkert har han något arbete för sig på Torolfsfjäll.»

»Hvad tror du han beställer?» sporde han.

»Ett och annat i skogen», sade hon.

»Hvad skall jag honom?» frågade han vidare.

»Du skall dräpa honom», var svaret.

Han teg.

»Sä rädd skulle Tjostolf ej sett sig på så ringa dåd som att dräpa Atle, vore han nu i lifvet.»

»Längre är dig ej nödigt att ägga», utbrast Brynjolf, tog sina vapen, steg till häst och red till Torolfsfjäll. Öster om gården såg han en väldig kolrök. Han red dit åt, steg af hästen och band den. Därpå smög han sig fram, där röken låg tjockast, och nu såg han hvar kolgrafven var. En man stod där och Brynjolf såg att han hade satt spjutet i marken hos sig. Han strök längs med röken in på honom, men mannen var så i farten med sitt arbete, att han ej såg honom nalkas. Brynjolf högg honom i hufvudet med yxan. Han rykte till så häftigt, att Brynjolf släpte den. Atle grep spjutet och slungade det efter honom, men han kastade sig ned på marken och spjutet susade öfver.

»Det var din lycka, att du kom så oväntad öfver mig», sade Atle, »och nu skall Hallgärd glädjas, ty min död skall du tälja henne. Dock är det en tröst, att du ej har långt till samma lott. Tag nu också yxan, du lämnat kvar här.»

Brynjolf svarade intet och tog ej häller yxan, förr än Atle var död. Därpå red han hän till gården och gaf dråpet till känna, gaf sig så hem till Lidarände och för- talde det för Hallgärd. Strax s

	Swedish
	Icelandic
	Norwegian
	French
	English
	German